Sunda Sara

Inlägg publicerade under kategorin Svacka

Av Sara - 10 november 2014 15:30

Fördelar: närmare, enklare att ta sig dit, slippa åka buss och lägga tid på det, eventuell samordning med BVC (och mvc i en önskad framtid)
Nackdelar: måste byta sjukgymnast
 
Likvärdigt: ny läkare på båda ställen
 
Nej det är inte värt det. Min sjukgymnast är jättebra. Hon och kuratorn är mina livlinor upp ur sjukdomen, det är värt att åka längre och att det tar lite tid att transportera sig. Kanske kan jag bra dagar se bussen som egentid. Lyssna på musik eller avslappning eller kanske skriva här. 
 
Så får det bli.

ANNONS
Av Sara - 10 november 2014 15:30

Hon är bra. Väldigt bra. Lugn. Lyhörd. Snäll. Hjälpsam. Varm. Okritisk. Ser mig. Tar mig på allvar. Möter mig med empati.
 
Vi pratade om att läkaren ska sluta och min oro över att träffa en ny läkare. Mina tankar på att eventuellt byta vårdcentral.  Hon hjälper mig kolla hur vårdcentralen närmast mig är. Hon känner en sjukgymnast som jobbat där. Men alltså, med tanke på hur bra hon är är det nog inte värt det. För jag måste byta både läkare och sjukgymnast i så fall. 
 
Vi pratade också om min motvilja mot medicin och att det finns olika sätt att ta sig upp från utbrändhet. På samma sätt som att det finns olika sätt att hamna i det. Olika nivå av mottaglighet för terapi och även medicin. Hur ovilja mot medicin kan göra att den faktiskt inte hjälper. Att biverkningarna upplevs värre än de skulle behöva göra. 
 
Hon är varsam. Väljer orden väl. Stressar inte. Lyssnar klart och pratar klart.
 
Vi pratade även om övningarna hos henne. Att jag inte ska sätta krav på dem. Inte att jag ska klara viss tid utan störande tankar. Inte att jag ska göra viss länge och kanske inte heller varje dag. Fundera istället på vad jag vill ha ut av det. Vissa gör det regelbundet för att slippa de värsta topparna av ångest, bli mer jämna. Förebyggande. Andra tar till det när topparna kommer, för att bryta ångesten. Jag behöver hitta mitt eget sätt och mitt eget användningsområde. Man kan ha det till att känna efter hur kroppen känns, om där finns signaler som tyder på stress eller annat dåligt mående. Eller använda det till att ta ett steg bakåt, backa undan känslor och kunna resonera med sig själv. Ta sig ur ältande. Stoppa snurret av problem och istället kanske se lösningar eller åtminstone inse att lösningar finns. Ibland kan där finnas problem som behöver tas itu med och därför fokuseras på. Ibland kanske man behöver lägga dem åt sidan och ta en paus. Ibland behöver man inse att det inte är egentliga problem. 
 
Nu: hem till familjen. Idag faller första snön för vintern och första snön i bebisens liv! 

ANNONS
Av Sara - 10 november 2014 15:30

Seg och mör i kroppen. Känns som att det tar hundra år att få fram frukost. Irriterad på sambon. Formulerar otrevliga snäsningar i huvudet men säger dem iaf inte högt. Snart ska jag till sjukgymnasten, undrar om det är det som skaver? Förra veckan blev jag medveten om hur tankarna far runt i huvudet. Det var supersvårt att fokusera på andningen. Kanske gör jag det hela till krav och prestation? Nu ska jag bli bäst på att meditera och jag ska lära mig snabbt? Så dumt i så fall. Meditation har inget med prestation att göra utan ska bara kännas skönt, avslappnande och härligt. Eller? Det är ett sätt att lyssna på kroppen och det är klart, det är inte alltid kroppen är nöjd och det kan ju vara läskigt att lyssna på och behöva inse. Men någon prestation ska det inte vara. Möjligen en ansträngning att nå mig själv. Men efter så många år av att ignorera kroppen behöver jag acceptera att det tar tid att lära mig lyssna. Och att det kanske är svårare vissa dagar än andra. Nu med läkarsamtal, fksamtal och planering av sambons jobb snurrande i luften är det väl inte så konstigt om det blir svårt att fokusera bara på andningen. Men skönt. Skönt för hjärnan de sekunder jag lyckas. 
 
Jag åker dit. Gör så gott jag kan för att ta hand om mig själv. Och kräver inte mer. Jag har fler tider hos sjukgymnasten inbokade. Det får ta den tid det tar.

Av Sara - 10 november 2014 15:30

Tog ett bad och slappnade av. Insåg rätt snabbt att jag är glad. Glad och stolt. Känner framtidstro. 
 
Jag är stolt att jag vågade sjukskriva mig och dra igång karusellen igen. Stolt att jag kämpade i motvind mot ångest, sömnproblem, trötthet och känslor av hopplöshet och uppgivenhet. Stolt att jag inte gav upp. Stolt att jag tog mig upp, att jag återvände till den ljusare tillvaron där det finns lösningar och hopp. Stolt över alla gånger jag tvingat mig själv ut och gå bort ångesten, tvingat mig själv slappna av fast det är jobbigt och obehagligt. Stolt över de gånger jag motvilligt öppnat upp och berättat om det mörka fula inom mig för sambo, kurator, läkare, fkassan och sjukgymnasten. Stolt bara över det enkla i att våga vara mig själv, som jag är med mina begränsningar och också mina styrkor. 
 
Men mest glad. Glad och tacksam över att få må bra igen. Glad över att få känna hopp.
 
Och jag är taggad. Taggad för att börja halvtid nästa vecka. Längtar faktiskt. Känner inte behov av att ha sambon hemma som stöd hela dagarna. Halva dagar känns också lite, men jag förstår att det är lite jag behöver. Att det är såhär det ska kännas. Yaj!

Av Sara - 10 november 2014 15:30

Hon är bra min handläggare. Förstående och tillräckligt insatt i utmattningsproblematik. Hon tyckte det lät rimligt att vara sjukskriven helt en månad, halvt ytterligare en och sedan några månader en fjärdedel. Som en rehabiliteringsplan för att ta mig upp till hel föräldraledighet igen. Långsamt. För att undvika fler svackor. Kruxet: läkarintyg. Hon kommer godkänna sjukskrivningen under förutsättning att läkaren skriver intyg. Det räcker inte med kuratorns och mina ord. En läkare som inte förstår utmattning måste skriva ett papper. Får se om jag försöker övertyga min nuvarande läkare eller helt enkelt byter. Kanske låter nuvarande ge mig de veckor hon känner att hon kan och sen fortsätter med en ny. 

Av Sara - 9 november 2014 15:45
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av Sara - 9 november 2014 15:30

1. För långa dagar.
2. Obearbetade saker.
3. Barnlösheten är över- slutligen släppte spänningarna och oron jag haft i  3,5 års tid.
4. Jag släppte arbetet med mig själv bitvis.
 
Plan:
1. Sambon kör halva dagar en period och sen 75% resten av tiden innan dagis. Förhoppningsvis byter han även jobb!
2. Tillbaka till terapistolen. Efter jul- och nyårshelgerna ska allt som behöver vändas ut och in. Bearbetas. Accepteras. Frigöras från.
3. Vila och andas. Han är här nu vår älskade unge. Inga syskonförsök förrän jag hittat balans med mammarollen, jobb och fritid. 
4. Planera in ensamtid. Kanske ha kontinuerlig kontakt med både sjukgymnast och kurator ett tag framöver, för att inte glömma bort mig och hamna i gamla prestationshjulspår igen? Hitta ett sätt att träna? Ta promenader ensam. Skicka ut familjen och vila i tystnaden i huset. Gör avslappningsövningar. Kanske har sjukgymnasten tips på alternativ? Har tröttnat lite på dem jag har. Kanske beställa hem någon cd? Gå på massage? Börja med yoga? Se till att ha tid för eftertanke och bearbetning. Bada? Gå på spa med sambon? Klura ut vad jag behöver för att må bra och för att bli friskare. Frigöra tid både för att klura, känna efter och göra de saker jag behöver.

Av Sara - 9 november 2014 15:15

Nu är det rätt rörigt i huvudet. Det är inte bara att vara sjuk. Många inblandade som behöver redogörelse för hur jag mår och vad jag behöver. Något jag knappt vet själv. Tänk vad enkelt när man ex bryter ett ben och läkaren berättar och bestämmer hur länge gipset ska vara på och sjukgymnasten bestämmer rehabersättning övningar och tempo. Nu är det upp till mig att avgöra vad jag behöver och när, gärna veta i förväg. 
 
I vilket fall. Igår pratade jag med läkaren. Idag har min sambo haft möte på sitt jobb. I eftermiddag kommer försäkringskassan ringa. Puh. Jag och min sambo kallar det för halv grisvecka. Massa saker som tar energi, är utlämnande och jobbigt. Men nödvändigt för att få tid och ekonomisk möjlighet till rehab. Beta av dessa saker för att sen få ägna mig åt saker som gör mig friskare.
 
Sambons arbetsgivare verkar gå med på halva arbetsdagar nu under min halvtidssjukskrivning. Skönt. Hoppas fkassan medger sjukpenning. 
 
Läkaren kan inte så mycket om utbrändhet, vilket jag förstått är vanligt. Hon babblade om att alla småbarnsföräldrar är trötta. Verkade gå med på att sjukskriva 75% i ett par veckor efter att halvtidssjukskrivningen gått ut. Men inte mer. Däremot var hon som vanligt väldigt pigg på att skriva ut tabletter. Måste vara väldigt frustrerande för henne att jag hela tiden säger nej till tabletter. Konstigt när man tänker på det. Jag är alltså bara trött pga bebisen enligt henne och det kan hon inte sjukskriva mig för. Men hon kan medicinera mot trötthet under småbarnsåren? Är det inte värre att medicinera någon som inte är sjuk, än att sjukskriva någon som inte är sjuk? Fast sjuk är jag ju. Det är bara hon som inte förstår och accepterar att det tar TID att bli frisk efter en smäll in i väggen. Strunt samma. Hon ska sluta på jobbet, så efter nästa telefonsamtal i slutet av november är vi färdiga med varandra. Och jag ska alltså starta om med en fjärde läkare. Suck...
 
Ska iaf fråga fkassan i eftermiddag hur de ställer sig till sjukpenning på 25% en längre period. Handläggaren där är mer insatt i utbrändhet än min läkare. Lite lustigt. 

Presentation

Livet kan aldrig bli som förut efter en utmattningsdepression, men visst borde det kunna bli bra ändå? Här kommer jag skriva om min väg mot balans och ett meningsfullt liv! Fröken duktig får stiga åt sidan och ge plats åt mig själv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sunda Sara med Blogkeen
Följ Sunda Sara med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se