Hatar att vara vaken på natten. Ända sen utbrändheten kom har jag rubbat sömnmönster. Hatar det. Hatar att vända och vrida i sängen. Trött men ändå sömnlös. Kliande varma eksem. Dålig luft i gästrummet. Hunger. Mest av allt hatar jag hur det påverkar dagarna. Sover bort för mycket tid, för att betala för de vakna timmarna på natten. Blir mörkare i mina tankar när jag inte får sova ordentligt. Känner mig gråtfärdig.

Irriterad igen. Gått upp 8 istället för 10. Påväg till sjukgymnasten. Pratade vid frukosten om att sambon vill träffa sina föräldrar. Glömde sjykgymnasttiden förra veckan. Det är grått och tråkigt ute. Min vän kan inte följa med till öppna förskolan idag. Eksemen värmer och irriterar huden. Obehag.

Kommer jag klara leva ett balanserar liv på sikt? Kommer det finnas utrymme för spontana roliga saker när släkt, träning och rehab är avklarat? Eller är min energi slut då? Kan jag verkligen säga nej till svärföräldrarna som självklart vill träffa sin son och sitt barnbarn. Hmmm. Kanske skickar jag iväg dem och får egentid själv hemma. Det är faktiskt inte mig de vill träffa i första hand. Jobbigt bara att vara ifrån bebisen så länge... Kanske tidsbegränsar jag dem? Inte okej från morgon till sen kväll. Åh mitt hjärta värker. Det är hemskt att vara utmattad och BEHÖVA tid ifrån min bebis regelbundet. Han är ju det bästa jag vet. Känslomässigt vill jag vara med honom jämt. Hur påverkas han av att vara ifrån mig så mycket?

Utan mina pojkar. Konstigt. Ensamt. Behövligt. Slippa bli väckt och störd. Påminner mig själv om att det är tillfälligt. Utmattningssvacka och störd nattsömn är en kombination som leder mig rakt ner i depression. För min skull. För mina pojkars skull. Vill jag bli frisk. Försöker njuta av att få sova ostört.

Det här är en varannandagsvecka! Idag har det varit lugnt, men imorn blir en lång dag. Misstänker att jag kommer få en dålig natt igen. Pga rädsla att inte fixa morgondagen. Förväntansoro i sin renaste form.

Går det inte så går det inte. Då får sambon komma hem och stödja upp. Oavsett. Jag är dock starkare än jag ibland tror. I stunden klarar jag allt. Kanske blir jag trött och ångestfylld efteråt. Men i stunden går det. Söndagen är vilodag.

Inatt har jag sovit 7 timmar i sträck. I gästrummet. Med öronproppar. Lycka! Jag är så tacksam att jag slapp ångesten vid 3tiden.

Känner mig dock ändå mör. Ont i hjärnan. Det var en ansträngande dag igår. Idag behöver jag lugn. Lugn. Natur. Motion. Mat. Vila. Bebisgos. Vara snäll mot mig själv.

Har vi nu påbörjat vår resa till mormor. Jag saknar henne. Är rädd för att ett besök behöver ske nu, för att inte bli för sent. Var där för fem månader sedan. Redan då var hon mycket sämre.

Det vore förstås klokare att stanna hemma, med tanke på att det är upptrappningsvecka.

Sambon och bebisen sover sött. Jag har varit vaken i två timmar. Mellan 03-05. Tankar som snurrar. Om allt. Om inget. Två nätter i rad nu. Eller gick det en natt mellan?

Upptrappningsveckan gör sig påmind. Jag hör kuratorns ord eka i huvudet. Om att skära ner på allt annat vid upptrappning. Hushållsarbete. Vänner. Släkt. Aktiviteter.

Jag har inte gjort det. Planerade till och med en större utflykt med familjen imorn. Resonerade med hjärnan. Intressant att jag fortfarande ger den det förtroendet.

Kroppen säger ifrån och jag har äntligen lärt mig att se signalerna. Svårt att somna om är en signal. Att fortfarande vara vaken efter två timmar är en ännu starkare signal. Ta det lugnt nu, snälla.

Det är svårt att få en bebis mitt i återhämtning från utbrändhet. Bebisen vaknar på nätterna och jag hör varje vändning. Biologi? Sambon är inte alls lika lättväckt. Även om sambon tar nätterna nu, stoppar i napp och matar med flaskan, så vaknar jag. Vaknar och känner ibland smärtan över att inte få trösta och nära mitt barn. Jag vill vara den som finns där på natten. Vill inte låta sjukdom stå mellan mig och min bebis.

I vilket fall vaknar jag och har problem med att somna om. Hade jag kunnat sova hela natten annars? Är det bebistiden eller utmattningen? Eller är det just kombinationen?

Nu har jag lagt mig i gästrummet. Lugnt. Svalt. Kravlöst. Samtidigt sliter det i bröstet att inte vara nära min bebis.

Kommer det någonsin bli bra? Jag vet förstås att tankarna är mörkare såhär på natten/tidig morgon. Det är som allra mörkast just nu.

Och 25 mil bort är min sjuka mormor som jag så gärna vill träffa.