bebisen har tack och lov slutat spy. Vi hade faktiskt ett riktigt bra kväll igår, trots allt. Familjepromenad i eftermiddagssolen, lite vin på farstun, god middag och sambomys när sonen somnat. Det krävs inte så mycket för att ge trötta bebis föräldrar livslusten tillbaka.

Allt är uppochner med rutiner här hemma nu. Vi går runt i en magsjukebubbla. Jag längtar till våra vanliga rutiner. Älskar vardagar och dess inrutade kravlöshet. Snart så. Kanske kan vi återuppta en del av dem redan imorgon, om bebisen fortsätter pigga på sig. Älskade ljuvliga bebis.

Det här är magsjukan från helvetet. Nu är vi inne på fjärde dagen med spyor. Googlar oss trasiga, pratat med BVC och 1177. Klassiskt förstagångsföräldrar. Vad blir bäst. Hur gör andra. Hur får vi stopp på eländet? Påminner mig själv om att det är jävligt nu. Det kommer passera och gå över. Sambon är som ett åskmoln, ständiga utbrott. Mest handlar det nog om att han missar sin mammas 70 års kalas, men också om frustration över att bebisen inte blir bättre. Vad gör vi för fel?

Igår tog jag mig kraft och lagade korvstroganoff, sambon kryddade av på slutet. Idag märkte jag att han haft chili i. Där tog min kraft slut och jag gav också upp för en stund. Trött på att vara positiv, bita ihop och tänka på andra.

Nu är sonen också magsjuk. Sambon hemma från jobbet. Jag är matt och mör, mår bättre men fortfarande inte bra. Jobbat mycket med att vila fastän sambon har fullt upp. Ligga kvar i soffan trots att sambon svär och suckar. Trots att bebisen gråter. Stålsätter mig och märker att de reder ut det själva. Rätt snabbt faktiskt. Och ingen är sur på mig. Det är konstigt, nytt och befriande. Jag fick aldrig känna efter och vila i min uppväxt. Alltid på tå. Reste mig i givakt så fort mamma började fixa med något, för att undvika bli stämplad som lat, bli utfryst eller få en utskällning.

i fredags var jag konstig i kroppen, trött och illamående. Trodde det var utmattning efter fyra heldagar i sträck med aktiviteter med bebisen. På fredag natt visade det sig med fler symptom och även lördag dag. Hemskt magknip, vattnig diarré och matt. Bet ihop under påskafton och tänkte att jag nog ätit något olämpligt. Blev bättre i magen, om än ej bra. Vilade mest påskdagen och annandagpåsk, det höll illamåendet i schack. Igår gick sambon till jobbet igen och det blev en tuff dag. Matt, trött och med knapert tålamod tog jag och bebisen oss igenom dagen. Vid halv nio på kvällen klippte mina ögon och jag fick gå och lägga mig. Imorse var den vattniga diarrén tillbaka. Fan. Så tråkigt att vara sjuk. Vill vara mammaledig och hitta på saker med bebisen i solen. Men, att hitta på saker samtidigt som jag är matt är inte kul, bara dränerande.

Jag måste bryta gamla mönster. Är jag sjuk så är jag sjuk. Här ska inte bitas ihop. Inte tuffa på ända fram till stupet. Sambon får bli hemma en dag eller två, sambon får handla magsnäll mat åt mig, sambon får ta hand om sonen. Jag får vila, läsa, dricka mycket vätska och bli frisk. Rimligtvis är det en magsjuka, som börjat om. Är bara bra om den är lindrig och jag får lite extra vila och ompysslan mot vad jag behöver. Sluta vara så hård mot mig själv. När sambon fick magsjuka skötte jag rubbet i tre dygn och reste bort ytterligare två dygn för att ge honom utrymme. Han kan ta en föräldradag för min skull.

högtider alltså. De påverkar mig mer än jag vill erkänna. Det är som om jag blir påmind om min barndom, mina kassa relationer till både mamma och pappa och utbrändheten. Blä.

Var utslagen två dagar efter påskafton. Hoppas på en piggare dag idag.

Solen skiner och jag vet att allt egentligen är bra. Jag älskar min sambo och min son. Vi har ett fint hus och fina vänner. Våren är här. Jag är frisk från utmattningen om än stresskänslig. Bara jag får vila och lägga påsken bakom mig så kommer allt vara bra igen.

Några moln som skymtar är dock vissa högtider framöver. Vi ska på dop och bröllop. Förväntas jag fixa möhippa? Bebisen fyller ett och mamma kommer med massa åsikter och förväntningar. Vad vill vi göra på midsommarafton?

Jag funkar bäst i vardagen. I vardagen räcker jag till. I vardagen håller sig mamma borta med sina kommentarer, kritik och förväntningar.

så var det dags igen. Längesen nu. Bebisen väckte mig och efter blöjbytet är jag klarvaken och resten av familjen sover.

Igår var en trött dag. Mycket trött. Sambon har trappat upp jobbet i veckan och jag därmed föräldraledigheten.

Har svårt att komma ner i varv. Illamående. Ont i axlar. Varm.

det gör ont, men jag vet nu att känslor inte är farliga. Jag fäller en tår för det som aldrig var och det som aldrig kommer bli. Beslutet var ändå rätt. Tufft men rätt. Högtider påminner mig om det jag inte har. Att se min son i sambons armar så självklart gör ont och värmer samtidigt.

Min pappa hade en dotter, men brydde sig inte speciellt mycket. Min pappa har ett ljuvligt barnbarn, men bryr sig ännu mindre. Det är så sorgligt. Men ändå så verkligheten ser ut och det jag har att förhålla mig till. Det gör ont att göra slut med en förälder, kanske är det ett sår som aldrig läker helt. Men att ha kontakt skadar mig mer.

Både igårkväll och imorse bokade jag av saker. Utan ångest eller sorg. Utan att känna mig sjuk. Ingen orkar allt hela tiden. Utbrändheten har gjort mig medveten om mina stress/trötthetssignaler och den har lärt mig vikten av att lyssna på dem. Däremot ställde jag inte in pga utbrändheten utan pga av att jag var /är trött. Jag har en tiomånaders som sover dåligt på nätterna, som är förkyld och som jag aktiverat hela veckan. Man kan vara trött för mindre! Det är okej att lyssna på kroppen, det är okej att ställa in och det är okej att återhämta sig mellan varven. Kanske inte okej, utan livsnödvändigt. För alla människor, inte bara fd utbrända.