Sunda Sara

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Sara - 20 mars 2015 03:29

varm och vaken. Drömt omöjliga drömmar om bebisens rutiner. Har haft många bra nätter innan. Tacksam för det. Men ändå less på det här med sömnproblem. Och vad vill jag egentligen göra i höst? Hur vill jag göra med sjukskrivningen nu i vår/sommar? Ska sambon gå upp i tid?

ANNONS
Av Sara - 19 mars 2015 11:00

Från och till. På senare tid till. Har jag haft utslag i ansiktet på kinderna. Tycker mig se mönster att det blir värre när jag är stressad eller mår dåligt. Vet inte hur länge det varit såhär. Tror sen strax före smällen in i väggen. Varför har jag inte kollat detta hos läkare? Vet inte. Inte orkat. Blundat. Hoppats det ska gå över av sig självt. Men nu är det rätt illa. Ser ut som tonårsfinnar fulla kinderna. Har googlat och hittat en hudåkomma som heter rosacea. Det mesta stämmer in. Ska ta en tripp till Apoteket med bebisen idag och rådfråga. Tydligen finns receptfritt. Bättre sent än aldrig. Finns det mer saker jag blundar för i mitt liv?

ANNONS
Av Sara - 19 mars 2015 07:32

Ett tag nu har jag/vi hamnat på efterkälken. Jobbintervju, magsjuka, långresa. Det blev lite mycket och jag hade fullt sjå med att hinna / orka med det allra nödvändigaste.

Igår kom dagen vi väntat på. Sol. Frisk familj. Ledig dag ihop. Det har tvättats, städats, skrivits matsedel, suttit i solen, promenerat, badat bebis, lagat mat, promenera igen och handlats. Vi börjar komma ikapp. Tankar om framtid maler. Utbildning? Jobb? Vad vill jag egentligen?

Idag jobbar sambon em. Jag är trött och ska försöka rehaba på morgonen. Sen är det jag och sonen. Eftersom jag är trött borde vi ta det lugnt, men jag är inte så säker på att min lilla grabb vill det. Kanske behöver det bli någon liten utflykt.

Av Sara - 18 mars 2015 11:11

Det är något speciellt med kaffe i vårsolen. Det liksom läker en trött kropp och orolig själ utifrån och in. Som jag har saknat solen. Vår och sommar och för all del tidig höst passar mig. Jag har svårt för vinterns korta dagar och det kompakta mörkret. Jag behöver ljus. Jag behöver sol. I vår och sommar ska jag vara mammaledig, så jäkla underbart. Fokusera på mig och sonen, njuta så mycket det bara går. Ta tillvara på både sol och regn. Uppskatta naturen och friheten.

En liten längtan börjar komma. Längtan efter att prestera igen. Prestera på mina villkor. Prestera något kul, givande och stimulerande. Jag vill inte ta ett okvalificerat jobb, det kommer kännas som att jag gett upp och är ett offer. Jag vill inte heller fortsätta med juridiken, som om ingenting hänt. I den miljön kommer jag känna mig otillräcklig och svag. Jag behöver göra något nytt. Utmanade, roligt, stimulerande och såklart inkomstbringande. Jag ska sluta vara så rädd för att misslyckas, jag ska våga prova nytt. Våga ändra mig. Våga utvecklas. Våga byta spår och sen byta igen. Jag behöver inte veta vad jag ska göra resten av livet, jag behöver bara ta reda på vad jag vill göra i höst. Vad jag vill prova på i höst.

En sak till. Jag ska sluta hasa runt osminkad i mjukisbyxor. Vissa dagar, absolut. Men inte alla. Bara för att mitt värde inte sitter i mitt utseende kan det vara trevligt att vara snygg ibland.

Tror att drivkraften hela mitt liv varit att vara duktig. Få uppskattning för det. Duktig i skola/jobb = uppskattning av mamma. Snygg och perfekt = uppskattning av killar. Nu när jag insett att jag duger som jag är behöver jag en ny drivkraft. Sedan smällen i väggen har jag velat bli frisk och må bra. Skräcken för ångestattacker har varit en bra drivkraft. Längtan efter barn var en bra drivkraft för att ta hand om mig själv. Men nu. Nu har jag allt. Jag är någorlunda frisk efter utbrändheten. Jag har fått mitt längtansbarn. Jag duger som jag är. Vad ska driva mig framåt nu? Lust?

Av Sara - 16 mars 2015 06:30

igår var bebisen otröstlig när mormor skulle natta, men blev lugn direkt jag tog över. Vid tolv inatt vaknade jag igen av samma gråt och möttes av mormors ihärdiga försök att lugna. När jag tog över blev han lugn. Sen gav vi upp försöket och bebisen fick sova hos mig. Hur trött jag än är, blev priset för avlastningen för högt för sonen. Älskade unge. Det är ett privilegie att vara favorit. Att få vara den som gör dig trygg. Och natten har faktiskt gått bra. Bebisen har snurrat runt och försäkrat sig om att jag är kvar i tid och otid, men vi har båda somnat om igen. Stor skillnad mot när jag ligger vaken i timmar. Det har faktiskt varit mysigt med hans närhetstörstande, även om det skär i hjärtat av orsaken. Lilla älskade unge jag kommer aldrig överge dig, barnvakt är bara tillfälligt för att jag ska bli en gladare och helare mamma.

Av Sara - 15 mars 2015 14:20

Har åkt hem till mamma och hennes man. Är trött. På bristningsgränsen. Behöver avlastning med min älskade vilda son. Sambon är fortfarande magsjuk i hemstaden.

Har kört bil flera timmar själv. Förstå gången på år. Första gången sen utbrändheten. Stort framsteg. Dessutom i trött skick. Jag skulle ljuga om jag sa att det gick lätt. Men det gick.

Det är dock ett risktagande att träffa mamma i trött skick. Vår relation är komplicerad. Jag måste hela tiden påminna mig om att hon älskar mig. Att hon älskar mitt barn. Att hon tycker om när vi kommer hem. Att vi inte bara är i vägen. Att vi inte är ivägen för hennes planer. Att vi inte rör till. Att vi gör tillräckligt. Att det är okej att jag är sjuk och vilar. Att vi inte är hemma för att hjälpa till.

Älskade mamma som är så svår att nå känslomässigt. Älskade mamma som sårar mig och säger plumpa saker när jag öppnar upp. Älskade mamma som miste sin pappa redan som barn och som ägnat sitt liv åt att ta hand om mormors känslor. Älskade mamma som omedvetet lurade in mig i perfektionism och prestationshets. Som gjorde mig till en duktig flicka. Som varit mitt livs största kritiker. Som uppfostrat mig så strängt att jag inte fick sova i hennes säng när jag var panikslagen av mörkrädsla. Som älskar mig och mina syskon. Som skulle gå genom eld för mig och min son.

Ibland blir jag bitter. Bitter över att ha två känslomässigt handikappade föräldrar. Bitter över att de aldrig sa att de älskade mig under uppväxten. Att de aldrig sa att jag duger som jag är. Men bitterhet leder mig ingenstans. Min mamma älskar mig och nu behöver jag henne. Jag behöver barnvakt. Jag behöver vila, sova, läsa, promenera och äta. Jag behöver ladda batterierna. Jag behöver henne och hon finns här. Kanske räcker det.

Av Sara - 14 mars 2015 12:29

så var det gjort. Jag har tackat nej till att fortsätta anställningsprocessen. Det känns rätt i magen. Det känns som tre ton lyfts av mina axlar. Nu kan jag börja njuta av livet igen. Det kommer fler chanser.

Av Sara - 14 mars 2015 01:41

jag är värdefull oavsett hur det går och vad de tycker om mig. Jag får säga nej tack. Vet inte varför jag inte gjort det ännu, det här drar bara energi och är för mycket för mig. Jag är bränd på juridiken, vill inte längre. Behöver göra något annat som jag fortfarande har förtroende och lust för. Jobba med att hjälpa människor?

Presentation

Livet kan aldrig bli som förut efter en utmattningsdepression, men visst borde det kunna bli bra ändå? Här kommer jag skriva om min väg mot balans och ett meningsfullt liv! Fröken duktig får stiga åt sidan och ge plats åt mig själv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sunda Sara med Blogkeen
Följ Sunda Sara med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se