det finns ett exakt ögonblick när jag går från den jag är tillbaka till den jag var. När pratet på tåget övergår till min hemdialekt och jag i ett slag blir osäker igen. Från världsvan, självsäker och nöjd med mig själv för den jag är. Till osäker, nervös och bakåt. Det är delade känslor av hemma och ångest. Att inte räcka till, inte duga som jag är, inte passa in och att vara fel. Mallen är så snäv här hemma, det finns inget utrymme för att andas. Det är ändå lustigt hur jag som vuxen och mamma klämmer mig ner i den där osäkra tonårsrollen. Idag träffade jag en barndomsvän och insåg att vi inte har någonting gemensamt längre. Jag insåg att det bara förstärker känslorna av osäkerhet. Jag klippte egentligen banden med hemorten när jag flyttade för tio år sedan och blev den jag är och vill vara. Snacka om rätt beslut!