Sunda Sara

Alla inlägg under maj 2015

Av Sara - 4 maj 2015 05:16

oro och lätt ångest. Nu var det längesen. Familjen sover, jag ligger tätt intill med snurrande tankar.

Bebisen och jag var på dop i helgen, väldigt stor sak för någon som varit utbränd. Det var mycket folk, mycket kallprat med okända människor och mycket sorl. Mitt i det ta hand om min son. Fast det var nog tack vare honom det gick bra. Något att fokusera på som var viktigare än andras intryck av mig. Dessutom en så naturlig konversationsöppnare.

I vilket fall var jag helt slut efteråt. Sådär trött i hjärnan och full av intryck. Sådär som jag förr blev bara av ett telefonsamtal, ett kuratorbesök eller en tur till ICA. Så trött att jag inte kan ta in mer information och sömn är det enda möjliga.

Men det är okej. Det var en utmaning med tanke på min utbrändhet och dessutom en naturlig reaktion. De flesta blir nog trötta efter en sån här sak?

I vilket fall. Det som nu ger mig ångest är min älskade bebis ettårsdag. Vi har bjudit in släkten, försökt begränsa men det blir ändå många. Både svärmor och mamma är ivriga att hjälpa till, vilket konstigt nog stressar mig än mer. Jag är rädd att nivån inte blir så enkel som jag tänkt mig. Att förväntningarna runt omkring är högre än jag orkar leva upp till. Mest är jag rädd för att hjärnan kommer bli full och att jag behöver gå och lägga mig. Att kroppen stänger av, slår av strömbrytaren och helt vägrar ställa upp på stressen.

Min älskade unge. Jag vill att du ska ha en fin dag. Jag vill vara närvarande både fysiskt och i tanken. Jag vill att det blir lagom. Allting. Från förberedelser till städning.

Jag vet också att vi är två. Men jag har så svårt att släppa in sambon. Vill göra allting själv så det blir perfekt. Som om mitt sätt är det bästa. Det sitter så djupt rotat det här med firande. Under hela barndomen har vi jagat perfektion vid dessa tillfällen.

ANNONS
Av Sara - 1 maj 2015 22:20

vi har haft barnvakt. Igårkväll, inatt och idag. Igår var vi ute och åt trerätters, kändes ovant att bara vara vi två igen. Sen fick vi sova ut, medan mormor och morfar gick upp med skrutten. De åkte på äventyr och vi fick vara ensamma hemma. Mysa, hålla om, laga lunch, prata och bara vara. Utan stress, avbrott eller ansvar. Bara vi. Plötsligt glimtade vårt förhållande fram. Vi. Oss. Allt det där ljuvliga som fått ta ett steg tillbaka sedan bebisen kom. Tänk att det fanns kvar där under. Att min snygga och roliga man fanns kvar, bortom den trygga papparollen. Jag såg den man jag rest till Thailand med, dansat tryckare berusad med på utestället och ätit middag med på restaurang. Mannen med de bra värderingarna, charmen och öppenheten. Världens finaste människa. Jag älskar dig.

Jag har också blivit än mer medveten om hur mycket jag älskar vår son. Hur lycklig jag är över att vi har barn. Medveten också om att bebistiden lider mot sitt slut. Snart är han ett år. Plutten. Älsklingen. En liten pojke. Det har varit ett intensivt år. En berg och dalbana känslomässigt. Jag har njutit, varit närvarande och älskat. Jag har varit deprimerad, sjuk, avtrubbad och slutkörd. Jag är både glad att första året är gjort och längtar tillbaka. Det var ljuvligt, underbart, jobbigt, fantastiskt och omvälvande. Intensivt och omvälvande beskriver nog första året bra.

ANNONS

Presentation

Livet kan aldrig bli som förut efter en utmattningsdepression, men visst borde det kunna bli bra ändå? Här kommer jag skriva om min väg mot balans och ett meningsfullt liv! Fröken duktig får stiga åt sidan och ge plats åt mig själv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8 9 10
11 12 13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28 29
30
31
<<< Maj 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sunda Sara med Blogkeen
Följ Sunda Sara med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se