Imorrn är semestern slut och sambon börjar jobba igen. Han har dessutom lagt in önskemål om fotboll med grabbarna, träning och att gå på svensexa. Och såklart bygga klart uteplatsen. Känner stressen och pressen krypa inpå mig. Hur mycket orkar jag? Vad är rimligt att göra som småbarnspappa? Otillräckligheten över att behöva neka honom fritid och egentid i den utsträckning han verkar vilja ha. Irritationen och surheten över att han är så krävande, att han inte kan ta det lite lugnt nu i småbarnslivet och frågan om varför han inte vill göra saker med mig hellre än med vännerna. Det är kväll, jag är trött och därmed negativ. Sova är vad jag borde göra. Eller kanske sätta hårt mot hårt. Jag vill också träna. Jag vill också träffa vänner. Jag vill också fixa projekt i huset. Oj så roligt det låter! Och, kanske borde jag också vilja gå på date med sambon, så vi inte tappar bort varandra i all egentid och bebistid.

den här våren har jag verkligen utmanat mig själv. Byggt upp självförtroende efter utbrändheten. Då när allt raserades och jag kände mig värdelös började vi med självkänslan. Efter två års träning, terapi och vilja hade jag för första gången i mitt liv (?) en stadig självkänsla. Dock var det tidigare så starka självförtroendet på noll. Nada. Den här våren har jag utmanat självförtroendet och insett att jag visst kan saker, massa saker. Att jag orkar, att jag är frisk, att det finns vägar att gå som leder hela vägen fram. Jag kanske inte kan göra som förut, men det finns fullgoda alternativ. Bättre alternativ, roligare och mer livfulla.

Jag har planerat och genomfört både Ettårskalas och möhippa. Hurra för mig! Jag har varit på stora tillställningar som dop. Det hade varit otänkbart för två år sedan, även ett.

Heja mig. Heja mina framsteg. Min största önskan just nu: att jag får jobbet jag var på intervju för. Det är den sista pusselbiten, sen är jobbetgjort. Allt det jag lovade mig själv att fixa och ordna upp. Ställa till rätta. Aldrig mer köra mig själv in i väggen.