vi har haft barnvakt. Igårkväll, inatt och idag. Igår var vi ute och åt trerätters, kändes ovant att bara vara vi två igen. Sen fick vi sova ut, medan mormor och morfar gick upp med skrutten. De åkte på äventyr och vi fick vara ensamma hemma. Mysa, hålla om, laga lunch, prata och bara vara. Utan stress, avbrott eller ansvar. Bara vi. Plötsligt glimtade vårt förhållande fram. Vi. Oss. Allt det där ljuvliga som fått ta ett steg tillbaka sedan bebisen kom. Tänk att det fanns kvar där under. Att min snygga och roliga man fanns kvar, bortom den trygga papparollen. Jag såg den man jag rest till Thailand med, dansat tryckare berusad med på utestället och ätit middag med på restaurang. Mannen med de bra värderingarna, charmen och öppenheten. Världens finaste människa. Jag älskar dig.

Jag har också blivit än mer medveten om hur mycket jag älskar vår son. Hur lycklig jag är över att vi har barn. Medveten också om att bebistiden lider mot sitt slut. Snart är han ett år. Plutten. Älsklingen. En liten pojke. Det har varit ett intensivt år. En berg och dalbana känslomässigt. Jag har njutit, varit närvarande och älskat. Jag har varit deprimerad, sjuk, avtrubbad och slutkörd. Jag är både glad att första året är gjort och längtar tillbaka. Det var ljuvligt, underbart, jobbigt, fantastiskt och omvälvande. Intensivt och omvälvande beskriver nog första året bra.