När vi längtade efter vårt första barn satte jag mitt liv på paus. Ingenting var längre kul och jag drog mig undan mina vänner. Nu när syskonlängtan smyger sig närmare är det något jag måste lova mig själv och min familj. Att inte pausa livet. Livet ska levas. Jag ska njuta av min son och vara närvarande med honom. Inte låta längtan överskugga det fina vi har. Vår fina lilla familj. Självklart kommer jag ibland längta så det gör ont, gråta och deppa ihop. Men bara tillfälligt, det ska inte bli allt livet handlar om.

Pratade med grannen idag. Hon är gravid igen. Fjärde barnet och nej det var inte planerat. Hon ojade sig över tajmingen med nya jobbet och kaoset som redan är med tre barn.

Avundsjukan och bitterheten, sorgen och orättvisan. Så länge jag har sluppit er. Ända sedan jag blev gravid har jag varit så nöjd, så normal och inte längre utanför. Nu känns det återigen som att jag står ute i kylan och flåsar på fönstret medan alla andra leker inomhus. Syskonkontakt så stark att jag blev förvånad. Det är tufft att ha en bebis och jag förstår såklart att det är väldigt mycket tuffare med två. Ändå. Tänk lyckan över fyra barn. Syskonskara. Storfamilj. Kärlek och tillhörighet.

Jag tycker bra om grannarna och deras barn. Unnar dem glädjen och försöker komma ihåg att var och en har sitt. Jag vet inte hur deras liv är.

Tänk att själv välja hur många barn man vill ha. Tänk att kunna välja när man ska få dem. Tänk att få dem utan tunga provrörsbehandlingar. Tänk att slippa utanförskap, längtan, förtvivlan, hopp som släcks och som tänds igen.

Och jag vet. Jag är redan lyckligt lottad. Jag har ett litet längtansbarn. Jag är mamma. Vi är en familj. Men syskonlängtan är väldigt primitiv, djurisk och ologisk. Jag vill också.