Det dåliga samvetet gnager lite i kanten. Bebis är nu 8 månader och jag hittar inte energi att göra egen mat. Vet inte vad jag skulle göra i så fall? Hur jag skulle orka leta recept, skriva inköpslista, handla, laga och sen eventuellt få stängd mun till svar från lillprinsen. Pappan gjorde några puréer i början, som lillen ratade. Det blev burkmaten som bebisen fick igång aptiten med. Burkmat, köpgröt och köpta smoothies. Gör det mig till en sämre mamma? Nu äter han oftast två mål burk om dagen och ett mål gröt. Mellanmål är faktiskt hembakat (!!) bröd och ekologiska fruktbitar. Ersättningen fyller ut, för välling går han inte med på. Amma gjorde jag bara en månad. Är det dåliga samvetet befogat? Eller är det okej nu några månader att ge burkmat? Vi håller på att träna honom i att äta större bitar och snart är väl puréernas tid förbi. Snart snart kommer han börja äta av vår mat. Kanske är det där jag ska lägga fokus istället? Hitta bra recept och mat för oss alla tre?

Sedan smällen in i väggen har jag svårt för just matlagning. Vet inte varför just det är så känsligt. Orkar inte. Dels är det jobbigt när det handlar om känsla och att slänga ihop ex köttfärssås som kan bli både bra och dålig. Prestationsångest? Dels om att det går åt så jäkla mycket mat. Min sambo äter som en häst. När jag anstränger mig och gör ex paj så tar det slut på en måltid. Förr hade jag matlåda hela veckan. Det är nog mycket det. Så jobbigt att göra storkok hela tiden och fantasin tryter. Köttfärssås, korvstroganoff och kycklingwok. Runt runt. Blandat med falukorv och köttbullar. Nä. Mat känns bara tråkigt och jobbigt. Nödvändigt ont. Vi har beställt Linas matkasse, kanske kan det ge lite inspiration och lagarglädje?

Behöver det. Kroppen känns mör och öm. Jag känner själen, intuitionen och självkänslan svagare idag. Behöver vila. Skulle klara köra på. Skulle klara aktiviteter idag och även att uppskatta dem. Men något lärde jag mig ändå av förra veckan. Jag behöver vilan. Vila, lugn och ro, återhämtning. Sambon är ledig och tar med sonen ut på äventyr. Jag stannar hemma, har lite tråkigt och laddar batterierna för resten av veckan.

Vaken. Kroppen är så trött, så trött. Men hjärnan snurrar på. Allt och inget. Intryck från gårdagen repeteras och gås igenom. Vill inte. Kan jag inte bara få sova?

Jag orkar inte. Finner inte kraften. Förr sminkade jag mig varje dag, nu händer det inte ofta. Jag hade på mig moderna snygga obekväma kläder, nu trivs jag bäst i bekväma mjuka kläder. Mitt hår ser helt knäppt ut efter graviditeten, jag har massa småhår som växer ut likt en stubb. Min förut platta mage, mina förut toppiga bröst, min förut fasta rumpa har förvandlats till en hängig mammakropp. Kilona är borta men inte ser kroppen ut som innan för det. Och jag orkar inte bry mig. Jag har inte energi och utrymme att träna mig i form nu. Jag har inte utrymme att shoppa kläder, sminka mig osv. Jag har prioriterat bort det. Orkar inte. På något sätt känns det som att det ändå kvittar. Min kropp är så annorlunda nu att inget smink eller snygga kläder i världen kan få mig att bli fin. Jag kan lika gärna ge upp.

Jag tror att jag alltid haft ett stressat beteende. Ni vet, skyndat fast det egentligen inte behövts. Jag är en sån som skulle småspringa till tunnelbanan för att komma med ett tåg, när jag ändå bara ska hem och göra ingenting. En sån som inte kan gå från ett rum till ett annat utan att plocka med något som ändå ska dit. En sån som jonglerar med matlagning och disk samtidigt. En sån som effektiviserar allt. Även när det inte behövs. Medan jag väntar på kallvatten i kranen ställer jag in något i kylen. Sätter tidspress på mig själv.

Idag ska vi på lekträff. Bussen går om två timmar. Bebis sover och jag stresspackar skötväskan. Varför? Jag har två timmar på mig och det är en lekträff, dvs ingen räknar med att vi kommer prick utsatt tid. Det är stressen som gör mig trött. Inte själva lekträffen. Jag måste sluta stressa. Andas. Ta det lugnt. Acceptera lite röra runt mig.

I helgen ska sambon och sonen åka till svärföräldrarna över dagen och nästa helg ska vi på spa. Ser fram emot både egentid och sambotid. Tid att ladda energi, tid att bara vara, utrymme att bearbeta om det behövs och kanske till och med tid för shopping åt mig själv. Tid. Inte en vardag som rullar i rasande tempo där jag inte hinner hämta andan och inte känna efter. Där roliga saker läggs på hög och skjuts på framtiden. Tid att slösa på mig själv. Slösa i positiv bemärkelse.

Idag är jag lite mör, lite trött och lite ledsen. Läkarbesöket tar energi före, under och efter. Ett inställt kuratorbesök tar också energi. Röra upp det jobbiga, punkta upp saker jag behöver reda ut och ladda. För att sen bli ståendes med mina uppvirvlade tankar själv.

Har bokat in en lekträff idag. Den jag ställde in i fredags. Kanske borde jag ställa in igen. Bli hemma och vila. Men så var det ju det där med att ställa in. Hatar det. Men jag hatar också att köra slut på mig själv, hatar att behöva be sambon bli hemma från jobbet osv. Om jag ställer in idag blir det tredje gången. What to do?

För det första, jag har kört bil själv fram och tillbaka till vårdcentralen, suttit i ett överfullt väntrum och träffat läkaren utan sambons närvaro. Det är gigantiska framsteg mot när jag var som sjukast! Hejaheja!

För det andra är det tur att jag är så mycket bättre, med tanke på hur illa utbrända behandlas. Fullt väntrum med radio på, försenad läkare som hade läst min journal förra veckan men inte kom ihåg vad det stod, läkare som förvånat frågade "du har inga mediciner?" och som bara gjorde som jag ville utan att ha synpunkter/ge råd eller delta i min behandling.

Med det sagt, så fick jag förlängd sjukskrivning på 25% i två månader! Hurra! Vilken vinstlott! Då kan jag rehaba i lugn och ro utan press. Då kan jag släppa läkaroron ett tag. I april kommer våren och kanske klarar jag då 100%? Kanske har jag eller sambon fått nytt jobb? Spännande.

Idag är dagen. Dags att träffa läkare nr 4. Jag är evinnerligt trött på att dra hela historien igen. Upprepa smärtor och sorg jag försöker lägga bakom mig. Men mest trött är jag på att vara orolig över hur mycket läkaren kan om utbrändhet. Kunskapen har hittills varit mycket begränsad. Jag är trött på att beslutet ligger i händerna på någon som inte är insatt. Denna ständiga oro som följt mig genom hela sjukskrivningen. Låg vaken inatt, fast jag vet att det kommer gå bra. Gå bra på så sätt att det underlättar om jag får en sjukskrivning men att vi klarar oss utan. Sambon går ner i tid oavsett och vi får ta smällen ekonomiskt i så fall. Men ändå. Det är så utlämnande att berätta det mörkaste och det jag skäms så mycket för till en främmande läkare med nollställd stressad min. Endera har de ingen empati eller så gör arbetsbelastningen att de inte har utrymme att plocka fram den.

Men, djupt andetag. Bit ihop. Gå dit och säg det jag behöver säga. Sen är det över för den här gången.