Idag bjöd jag in grannen på spontankaffe efter att hon berättat att hon också är deltidssjukskriven. Det blev ett rätt djupt samtal, ett riktigt samtal utan fasad och yta. Samtal om stress, dålig arbetsmiljö, IVF, parterapi, psykologkontakt, vem är jag och vad vill jag, ego, bekräftelse, relation till föräldrar, vänner som inte stått pall och eget familjeliv.

Det är givande att prata med någon som förstår, givande att få förstå någon annan och stötta. Men det gör mig också trött. Trött av att rota i det onda och röra upp damm. Fokusera på tråkigheter. Öppna upp och inte veta om jag sagt för mycket? Blivit för privat? Tog och gav vi lika mycket?

Jag har tyckt att hon varit så klämkäck förut. Nu fick jag en annan bild. Gillar henne bättre nu, har haft svårt för den där fasaden innan.

Jag är lite rädd för konsekvenserna av att öppna upp. Tänker att jag måste hålla utbrändheten för mig själv för att få jobb. För att en arbetsgivare inte kommer anställa en fd utbränd. Att det skulle vara en nackdel för mig att vara så öppen, att det sprider sig för fort. Folk som känner folk.