Jag vet ju det, att döden är något naturligt. Något som alla människor kommer till förr eller senare. Jag själv, min son, mina vänner, sambon och min familj. Jag har varit med om det på nära håll en gång, farmor. Nu är det mormor som varit nära. Döden är inte farlig, även om den är okontrollerbar. Undrar om det är det som är jobbigt för mig? Att inte veta vad som väntar. Att inte veta om vi ses igen. Att inte veta om vi skiljs åt för evigt? Om det blir svart och allt är över? Eller om det trots allt finns en himmel där vi får återse dem vi håller kärt. Döden är mindre läskig om jag väljer att tro på det senare. Tro på att det finns en mening och en fortsättning.

Jag saknar mormor så mycket. Hon lever men är inte kontaktbar. Sjukdomen har tagit över. Hur kommer det bli när hon dör? Kommer jag minnas henne frisk? Kommer den fula demensen blekna? Kanske är demensen ändå en räddning för någon som mist sin man alldeles för tidigt? Som kommit hem till ett nedbrunnet hus. Som kämpat i motvind många gånger. Som kanske mår bättre av att inte sitta och minnas på ålders höst. Barmhärtigt? Men ändå så saknad.

Jag hoppas innerligt att vi ses i himmelen i livet efter detta mormor och att du då är frisk och dig själv igen.

Snart två månader sedan jag bröt med pappa. Inte ett ord från honom sen dess. Jag visste ju det innan, att han inte skulle komma krypande, att han inte bryr sig tillräckligt, att han inte tycker att jag är särskilt viktig. Det gör mig ledsen, att en förälder kan göra så. Saknaden efter mormor gör mig ännu mer ledsen. Min stand in förälder, hon som fanns där istället för pappa. Jag önskar hon fanns här och stöttade mig nu.