Sunda Sara

Alla inlägg den 11 februari 2015

Av Sara - 11 februari 2015 22:14

Sex år på demensboende. Jag kan fortfarande förnimma känslan den dagen jag uppehöll dig medan de andra flyttade dina saker. Klumpen i magen när jag förhalade besöket hos din bror, fast du ville åka hem. Men du fick aldrig mer komma hem. Jag minns min rödgråtna mamma som mötte upp oss på boendet, den vänliga personalen och de andra dementa som verkade så sjuka jämfört med min älskade mormor. Sex år. En hel evighet. Jag drömde mardrömmar om att du inte skulle känna igen mig längre. Mardrömmar som slog in så småningom.

Förra veckan kunde du ha dött. Läkaren chansade på ett penicillin och ingen tyckte att du skulle ryckas ur din trygga miljö för att ta tester på sjukhuset. För att se vilket penicillin du behövde. Chansningen gick hem, du repade dig. Jag fick veta det först nu. På ett sätt glad att jag slapp vara delaktig i beslutet, på andra sätt arg.

Älskade mormor, livet är inte rättvist. 76 år är ingen ålder att flytta in på hem och glömma bort och blanda ihop barn och barnbarn.

Jag älskar dig så det gör ont och saknar dig av hela mitt hjärta. Min trygghet och stabila punkt i livet. Den som alltid var glad att se mig och som faktiskt lyssnade på mig. När syskon rullade in på löpande band i både mamma och pappas nya familjer, när jag kände mig utanför och fel. Då stod du där med ett leende, hembakta bullar och all tid i världen för mig. Du gjorde hela skillnaden i en stundtals svår uppväxt. Jag önskar så att du fått vara frisk nog att förstå att ditt första barnbarnsbarn är här, att min sin fått lära känna dig. Ni hade trivts bra ihop.

ANNONS
Av Sara - 11 februari 2015 19:03

En dag ledig och tusen saker jag ville göra. Städa, skriva jobbansökan, skruva ihop en ny hylla som legat i sin Ikeadörpackning flera dagar, diska, göra storkok och frysa in, färga brynen, shoppa kläder och självklart det viktigaste: ladda energi. Blev riktigt stressad vid 15, när jag klurat på jobbansökan hela dagen men ändå inte fått ihop något dugligt. Ångesten och otillräckligheten smög närmare och för första gången på ett bra tag kände jag stressen. Tänk att stress som egentligen är en positiv och nyttig reaktion (iaf på grottiden) nu blivit så negativt för mig att minsta tillstymmelse ger mig ångest och mörka tankar. Kommer jag aldrig mer kunna stressa? Gör det något? I vilket fall bröt jag den onda spiralen men en promenad där jag rensade huvudet och kom fram till att skita i allt. Så gick jag hem, poppade popcorn, gjorde ett stort glas saft och kollade netflix. Komedi såklart. Eftersom jag ville bli glad. Det funkade. Nu kommer snart familjen hem och jag ska bebismysa!!

ANNONS
Av Sara - 11 februari 2015 12:23

Ibland tänker jag att jag borde utbilda om mig. Beteendevetenskap har alltid legat mig varmt om hjärtat och jag älskar dramafilmer/böcker. Jag fascineras av människors relationer, problem och vad som format dem. Kanske borde jag bli psykolog, kurator eller samtalsterapeut? Jag har alltid varit psykologen bland mina vänner, den som frågat hur folk mår -på riktigt.

Eller så skulle jag kunna använda mina egna erfarenheter av utbrändheten och hjälpa andra som kraschat eller kanske jobba förebyggande? Bli stresskonsult, starta eget och föreläsa? Kanske hjälpa företag ställa rimliga krav på anställda? Lära chefer att bromsa duktiga flickor? Jag tvivlar på att de duktiga flickorna går att bromsa självmant. Jag fick varningsord från flera i min omgivning, men lyssnade inte. Kanske var det försent? Kanske skulle information hållas redan på högstadiet? Gymnasiet? Kanske skulle jag som har egen erfarenheter nå ut bättre än de som höjde varningsflaggor till mig?

Eller så ska jag bara ta mig genom utbrändheten och lägga den bakom mig. Vis av allt nytt jag lärt mig och leva ett lagom liv framöver. Fortsätta som jurist men på ett annat jobb än mitt nuvarande. Kanske är det vad jag behöver göra just nu. Innan jag fått distans till allt som hänt och händer.

Av Sara - 11 februari 2015 09:27

Min pappa fyllde förresten år för några dagar sedan. Trodde det skulle kännas jobbigare än det var. Jag tänkte på det några gånger under dagen, men grät inte ens. Brytningen känns fortfarande både rätt och nödvändig, om än sorglig.

Av Sara - 11 februari 2015 09:25

Helt plötsligt är huset tyst. Lugnet lägger sig över kaoset. Det enda som hörs är kattens spinnande. I köket gapar diskmaskinen halvtömd och på bordet finns frukostrester. Dörren till toaletten är vidöppen och alla lampor lyser. Tvätten hänger i vardagsrummet, torr sen flera dagar, och leksaker ligger spridda över allt. En filt som blev ratad i sista minuten ligger på hallbänken och dörrmattan är på sniskan. Åh som jag älskar familjelivet! Det är så härligt hemtrevligt och levande. Sån kontrast mot de längtande, förtvivlade och tysta barnlösa åren. Tacksamheten över att nu vara hel, att nu ha en ljuvlig bebis och att få vara någons mamma.

Idag är det mammavilodag. Pojkarna är bortresta ända till kvällen och jag får göra vad jag vill. Inte krav, inga måsten och inga tider att passa.

Presentation

Livet kan aldrig bli som förut efter en utmattningsdepression, men visst borde det kunna bli bra ändå? Här kommer jag skriva om min väg mot balans och ett meningsfullt liv! Fröken duktig får stiga åt sidan och ge plats åt mig själv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9
10 11 12 13
14
15
16
17
18 19 20 21 22
23
24
25 26 27 28
<<< Februari 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sunda Sara med Blogkeen
Följ Sunda Sara med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se