Det är inte meningen att jag ska köra slut på mig medan sambon är på jobbet, för att sedan bara vila när vi är hela familjen hemma. Självklart behöver jag vila på lediga dagar och även före/efter sambons jobb, men kanske inte alltid och hela tiden. Jag måste sluta köra i 110, för att sen falla ihop som en trasa. Såklart att vissa dagar kommer vara påfrestande och jag därför helt slut. Men jag behöver inte planera det så åtminstone. När jag fortfarande har energi och är hemma med sonen hela dagen så har vi det mysigt och skönt. Inte ångestfyllt. Jag måste vila förebyggande, ta det lugnt förebyggande. Undvika bli slutkörd och ångestfylld. Så långt det går.

Inatt tog jag mig äntligen mod. Efter att sambon tagit alla nätter i princip sedan oktober var det nu min tur. Bebisen väckte mig typ hundra gånger och sov oroligt, det blev en matning vid halv 4 och sen bökande i vår säng. Älskade barn. Han är så ljuvlig och tacksamhetskämslorna sköljer över mig. I vilket fall funkade det okej, men jag tror mer på halva nätter än varannan natt. Jag har lätt för att somna och sova djupt första delen av natten, dumt att låta bebisen rucka på den sömnen. Behöver den så väl. Men sen, sen är jag ändå lättväckt och har svårt att somna om, då kan jag lika gärna ha hand om bebisen. Kanske somnar jag lättare till och med om jag har bebisen tätt intill. Sambon då? Han måste stoppa i öronproppar. Nu sov han typ som oss fastän han inte hade bebisansvar.

Ps, jag är glad att jag klarade natten. Tänk om jag nu klarar halva nätter, vilket framsteg! Tänk att vara mammaledig 75% och klara dela nätterna, plus att vi nu verkar få till två träningspass för sambon i veckan. Åhhh, att få vara såhär frisk och stark. Vilken lycka!! Kom ihåg: vilodagarna!!!