För det första, jag har kört bil själv fram och tillbaka till vårdcentralen, suttit i ett överfullt väntrum och träffat läkaren utan sambons närvaro. Det är gigantiska framsteg mot när jag var som sjukast! Hejaheja!

För det andra är det tur att jag är så mycket bättre, med tanke på hur illa utbrända behandlas. Fullt väntrum med radio på, försenad läkare som hade läst min journal förra veckan men inte kom ihåg vad det stod, läkare som förvånat frågade "du har inga mediciner?" och som bara gjorde som jag ville utan att ha synpunkter/ge råd eller delta i min behandling.

Med det sagt, så fick jag förlängd sjukskrivning på 25% i två månader! Hurra! Vilken vinstlott! Då kan jag rehaba i lugn och ro utan press. Då kan jag släppa läkaroron ett tag. I april kommer våren och kanske klarar jag då 100%? Kanske har jag eller sambon fått nytt jobb? Spännande.

Idag är dagen. Dags att träffa läkare nr 4. Jag är evinnerligt trött på att dra hela historien igen. Upprepa smärtor och sorg jag försöker lägga bakom mig. Men mest trött är jag på att vara orolig över hur mycket läkaren kan om utbrändhet. Kunskapen har hittills varit mycket begränsad. Jag är trött på att beslutet ligger i händerna på någon som inte är insatt. Denna ständiga oro som följt mig genom hela sjukskrivningen. Låg vaken inatt, fast jag vet att det kommer gå bra. Gå bra på så sätt att det underlättar om jag får en sjukskrivning men att vi klarar oss utan. Sambon går ner i tid oavsett och vi får ta smällen ekonomiskt i så fall. Men ändå. Det är så utlämnande att berätta det mörkaste och det jag skäms så mycket för till en främmande läkare med nollställd stressad min. Endera har de ingen empati eller så gör arbetsbelastningen att de inte har utrymme att plocka fram den.

Men, djupt andetag. Bit ihop. Gå dit och säg det jag behöver säga. Sen är det över för den här gången.