Alltså. Jag har haft sonen inatt och sambon har fått välförtjänt sömn i gästrummet. Vid åtta ville bebisen gå upp, då lämnade jag över till sambon. Min sömn har varit okej, men hackig och det kändes skönt att krypa ner en stund till. Vid nio väcktes jag av deras rop, det går inte utan mamma. Har mina känslor fått som de vill, är han mammig igen nu? Fan. I vilket fall kom jag ner till dukat frukostbord, men bebis i pyjamas, opackad skötväska och oklädd sambo. Fast de skulle till BVC, fast de planerat att gå halv tio, fast sonen varit vaken en timme och brukar vilja sova i vagnen då.

Vad har de gjort i en timme? Lekt? Här skiljer vi oss åt. Jag hade packat väska och vagn, fixat bebisens frukost innan han blev för trött och klätt mig själv. Planering. Kan inte män sånt?

Och jag vet. Jag har en fantastisk sambo. Han ställer upp och finns där. Är en närvarande pappa. Bra på alla sätt och vis. Därför biter jag ihop, packar skötväska, klär bebis, trugar i lite mer mat i bebisen och packar ner honom o vagnen, servar sambo med frukt och plånbok, peppar dem att det kommer gå bra hos BVC med deras pekpinnar.