Ångesten slingrar sig in, droppar oförsynt på mig och försöker ta över mina tankar. På onsdag är det kuratorbesök och all skit ska upp på bordet. Jag är nervös över att det kommer bli jobbigt. Allt det jag satt på paus, i väntan på kuratortiden, börjar nu bubbla upp. Jobbiga händelser, tankar och känslor. Förstörda relationer. Oro. Sjukdom. Hopplösheten.

Gör vad jag kan för att stå emot. Fokuserar på älskade bebisen, som jag ska få tillbringa eftermiddagen med. På underbara sambon, min klippa i allt det svåra. På allt bra jag har här i livet.

Ska sysselsätta mig idag. Orkar inte tänka, känna och oroa mig. Tror inget gott kan komma av det. Lite rädd att köra slut på mig i min iver att inte känna. Så som jag gjorde före smällen i väggen. Men då höll jag också på i åratal, nu handlar det om två dagar. Dessutom tar jag tag i mina problem på onsdag, jag låser inte in dem och kör på som jag gjorde förut. De ska upp fram och bearbetas, men inte idag.

Hjälp. Hoppas det här funkar.