Snart är det dags igen. Beställa läkartid och träffa en ny fjärde läkare. Ha kontakt med försäkringskassan igen, tack och lov har jag en bra handläggare som följt mig sedan smällen i väggen för drygt två år sedan. Så är kuratorn tillbaka efter lång sjukskrivning och jag ska åter igen öppna upp och titta på de skavande pusselbitarna. Sjukgymnasten är åter från julledigheten, men henne vet jag inte om jag har kraft att träffa i den här vevan även om det skulle vara bra för mig. För samtidigt har jag en liten bebis, både jag och sambon söker nya jobb och jag har just trappat upp till 75% föräldraledig.

Det kommer antagligen bli några tuffa veckor. Men när de är över kommer jag också antagligen må bättre än innan. Nu kör vi!

Jag har gått en lång slingrig väg, stundtals i uppförsbacke, ibland i nedförsbacke och vissa gånger har jag fått klättra uppför bergsväggar och kastat mig utför stora stup. Jag har gått långt. Jag har varit modig, envis och viljefylld. Jag har gjort allt i min makt för att hålla det löfte jag gav mig själv om att ställa allt tillrätta igen. Den där dagen när jag insåg att jag hade kört mig själv in i väggen, att jag inte kunde skylla på någon annan. Ansvaret var och är mitt eget.

Ibland blir jag trött och ledsen. Idag är en sån dag. Jag har som sagt gått långt, men är ändå inte framme. Hur lång är vägen egentligen och vad är målet? När får jag leva på riktigt igen? Sådär varje dag som friska människor gör.