Känner mig stark. Själsligen och självkänslomässigt. Däremot trött i hjärnan och ögon som gärna går igen. Har tagit på krafterna att koncentrera, fokusera och producera jobbansökan, pensionssparande och ringa runt för att lösa lillens ersättningsproblem. Känner av begränsningen, utmattningströttheten. Å andra sidan kanske jag alltid känt såhär vid överansträngning, men tidigare nonchalerat och kört på? Jag menar sambon blir också trött av dessa saker, jag orkar till och med mer än honom. Så kanske är det inte sjukdomssymptom det jag känner utan något normalt?

Förut hade jag stark förväntansoro. Kunde få panikattacker, låst hjärna och bli oförmögen att ta mig igenom vissa situationer. Dränerad på energi och körd i bott, bara av tankar inför.

Jag märker fortfarande att vissa saker ligger och drar energi innan de ska göras. Att jag oroar mig. Men det tar mindre och mindre och jag har lärt mig att ignorera oron och inte ge den samma utrymme som innan när den tog över hela min värld. Klarar lättare genomföra, utan panik och låst hjärna. Det är skönt.

Något som istället kommit är att räkningen kommer efteråt i form av sömnstörning. När jag gjort något tufft ligger jag vaken efteråt istället. Varför har det blivit så? Jag saknar den där lättnaden som kom förut. Lättnaden när något var avklarat och visat sig vara mindre hemskt än jag trott.