Det är så rörigt här hemma och jag behöver vila. Gör ändå ryck och röjer upp i något rum, bränner den lilla energi jag egentligen behöver spara. Bara för att komma ut till nästa rum och se röran där. Det jag gör känns som droppar i havet. Och min energi är extremt begränsad. Irritationen över att sambon är så långsam och oföretagsam. Irritation över att han inte kan göra ett tokryck och bara fixa allt. Hade jag inte varit sjuk hade jag enkelt röjt upp och städat av hela huset idag. Men så blev jag kanske sjuk just för att jag alltid överpresterat och kört på. Fan. Jag kan inte kräva att han ska bete sig som jag gjorde förr. Vi har dessutom en bebis som kräver en hel del uppmärksamhet. Men jag känner sån vanmakt.

Äntligen är både jul och nyår över. Det betyder att det blir vardag igen. Jag älskar vardag! Kraven och förväntningarna är rimligare då och jag räcker till på ett helt annat sätt. Slipper känna mig begränsad och sjuk. Tillåts att vara Sara i min egen takt och på mina egna villkor. Dessutom slipper jag (förhoppningsvis) allt familjegrubbel som kommer över mig i juletider.

Nu är det 75% som gäller. Nervös och lite orolig, men tror det ska funka! Går det så går det. Går det inte så går det inte. Det är som det är och inget jag kan påverka. Eller jo, lite kan jag påverka genom att ta hand om mig själv och begränsa annat de första veckorna. Nu kör vi! Heja mig!

Sambon flänger runt. Suckar. Stressar. Irriterad. Letar. Klä på bebis. Få ner bebis i åkpåse. Hitta egna vantar. Leta bebismössa. Suckande gå in med skor för att hämta regnskyddet. Jag stålsätter mig och tittar bara på. Känner stressen dunka i bröstet. Någon annans stress.

Instinkten är att hjälpa till. Styra upp. Leta reda på. Ta över. Hela min barndom har jag sett mamma stressa och i givakt slutit upp för att hjälpa till. Fått bekräftelse på hur duktig jag är. Blivit extremt lyhörd för andras stress. De gånger jag missade signalerna blev mamma sur, tyst och frös ut mig. Sen fick jag höra att jag borde hjälpa till och förstå när hon behöver mig.

Det är inte hennes fel. Hon älskar mig oändligt. Hon visste bara inte bättre. Likväl är det ett mönster jag behöver göra upp med. Sambon stånkar, suckar och stressar rätt ofta. Tidsoptimist som han är. Skillnaden är att så fort han är klar är han glad igen och allt är bra. Han är inte sur på mig. Suckarna är inte till för mig. De är för honom själv. Han är en sån som gör mycket väsen av det han gör. Oproportionerligt kan tyckas ibland. Men det är en annan historia. Viktiga är att jag står emot impulsen. Att jag vaktar min energi. Jag är trött och behöver vila. Jag måste inte hjälpa till jämt.