Kärlek. Solidaritet. Vänskap. Familj. Natur. Djur. Kultur. Att alla människor är lika värda. Själen. Empati och ödmjukhet inför andras livssituation. Jämställdhet.

Jag tror inte längre att människan är en robot som kan jobba på i det oändliga. Beta av saker på listan. Jag är tacksam över att jag gick in i väggen. Tacksam över att jag slutat göra listor och bocka av. Tacksam över att jag börjat leva istället. Leva och njuta. Inse vad som är viktigt på riktigt.

Jag tror inte längre på: pengar, karriär, perfektion, duktighet, att jämföra sig med andra, att hålla fasaden uppe. Långa arbetstimmar och hög konsumtion.

Jag skulle önska att det anställdes fler inom vården och inom skolan. Jag önskar att de höjde både löner och status på dessa viktiga yrken. Jag önskar mig ett jämställt samhälle fritt från diskriminering.

Snart är det nyval. Vad röstar ni andra på? Jag vet ett parti som absolut inte får min röst. Ett parti som ger mig anledning att gå och rösta på något annat. Men vilket av de andra jag ska välja vet jag inte. Det frestar med en kvinnlig statsminister. Feminism är ändå en hjärtefråga för mig (feminism som betyder att män och kvinnor har samma möjligheter). Det är egentligen själva FAN att vi aldrig har haft en kvinnlig statsminister. Å andra sidan vet jag inte vad moderaternas politik säger om förlossningsvården och stressen på vårdcentralerna? Finns det några satsningar på det eller går allt ut på skattesänkningar för de duktiga arbetarna? De som inte drabbats av sjukdom, arbetslöshet eller ålder.

Idag har jag och bebisen hälsat på hos nya bekantskaper. En annan bebis från öppna förskolan som lustigt nog har samma namn som min bebis! Trevlig fika med massa bebisprat blev det! Nu är vi trötta båda två. Allt tajmade så himla bra med bebisens rutiner, han sov och åt duktig före avresa. Var glad bebis på plats, åt en flaska och sen somnade han på två sekunder i bilen hem! Nu har jag nattat om här hemma och hoppas på lite egentid.

Jag är så glad över min resa. Jag har kommit så långt! Tänk att jag varit på öppna förskolan och hittat nya vänner. Tänk att jag klarat köra bil (fick pausa det ett tag iom utbrändheten), träffa nytt folk, vara i social och ny miljö i två timmar utan ångest och tunnelseende. Det är magiskt att få leva efter att ha varit så fruktansvärt sjuk. Att få vara JAG igen. Dessutom har jag utmanat min utseendefixering. Förr var jag alltid sminkad och fixad. Mina nya vänner har inte ens sett mig i smink. Bara en sån sak. Viktigt för mig själv att se att det aldrig har hängt på utseendet. Jag har lika lätt (kanske till och med lättare?) att skaffa nya vänner osminkad och utan toppmoderna kläder. Heja mig. Modiga mig.

Och ikväll är det fredag! Yaj!! Fredagsmys!

Är trött och mör idag. Aningens nedstämd och ledsen. Det är okej. Jag kan inte vara på topp jämt. Jag har tagit mig an utmaningar den här veckan och varit modig! Det tar på krafterna och passar därför så bra att sambon är ledig idag. Jag har massa roligt inplanerat för helgen. Behöver inte känna tristess idag. Ska försöka njuta av möjligheten att vila och ta hand om mig själv.

Jag vägrar. Jag kämpade emot på första advent och tänker kämpa emot nu också. Jul kommer förstås bli svårare än advent, men jag ska göra mitt bästa gör att få NJUTA av julen och inte bara ta mig igenom den som en kravlista.

Stressorer:
Julklappar. Förra året totalvägrade jag köpa till någon. Ska jag göra samma i år? Till bebisen har vi redan köpt en klapp, det räcker. Han är för liten för att förstå och kommer dessutom få massor från annat håll. Sambon gav mig en symbolisk klapp förra året, ska jag göra samma mot honom nu? Eller ska vi på riktigt hoppa iår? Mina syskon har jag smsat och frågat om vi kan hoppa. Hoppas de är okej med det. Mamma kommer såklart köpa oavsett hur jag gör. Så kanske får det bli en klapp till henne och styvpappa. Svärföräldrarna får sambon fixa.

Julgodis. Egna julkort. Foto på oss och bebisen inramat i julklapp. Känns kul, men vet inte när jag ska hinna/orka?

Julstäda. Känns bara kravfyllt. Julkläder/finkläder till mig och bebisen känns kravfyllt.

Ska jag bara strunta i allt? Men blir det någon julkänsla då?

Trött och småsur. Sov som sagt lite dåligt inatt, var eksemig imorse och behövde ändå upp och iväg till sjukgymnasten. Gillar inte att vara sjuk, att behöva gå till sjukgymnast. Vill vara frisk. Det är så mycket roligare. Kanske har sjukgymnasten gjort sitt för den här gången? Det var nyttigt för mig att boosta upp mig efter återfallet, men nu mår jag bättre igen. Jag kan göra övningarna hemma. Vill i vilket fall inte åka dit varje vecka. Kanske skulle boka in en tid i månaden bara för att vara vaksam på återfall och för att boosta upp övningarna? Är osäker på om det är nödvändigt ont som kommer göra mig friskare, eller om jag ska lyssna på min olust att gå dit och avsluta. Längtar efter att kuratorn ska komma tillbaka.

Vad sa jag? Vad sa dem? Vad tycker de om mig och min bebis?

Jag vet så väl att det inte spelar någon roll. De får tycka vad de vill. Människor nära mig, sambo, bebis, föräldrar, svärföräldrar, nära vänner de tycker om mig oavsett. Den viktiga frågan är egentligen vad jag tycker om dem? Är det nya bekantskaper jag vill bygga vidare på? Fick jag ut något av att träffa dem? Gillade jag dem? Vad de tycker och tänker om mig har inte jag med att göra.

Min fina sambo tröstar och säger att det är normalt. Det är tankar han också skulle haft. Jag är modig som träffar nya människor, i ny miljö med en liten bebis att ta hand om samtidigt. Ångesten är vanlig, om än kanske förstärkt av min utmattningsproblematik. Nu har han somnat om. Mitt stora stöd här i livet. Jag är så tacksam att han finns. Ska försöka sova lite till jag med!

Och tidig hemgång från öppna förskolan. Hoppas verkligen han bara ätit för snabbt eller nått liknande, vill inte ha magsjuka. Framförallt vill jag inte ha smittat en hel öppna förskola. Första gången där och första gången på äventyr med mina nyfunna mammavänner.... Känns sådär. Men bebisen är glad och nöjd här hemma, det är trots allt viktigast att han mår bra.

Jag älskar mitt liv! Älskar min sambo och min son! Älskar att solen tittar fram idag! Älskar livet som mamma! Idag är en jäkla bra dag :)

Jag känner hur jag bit för bit blir mig själv igen. Utan de självskadliga bitarna. Ett renare jag. Ärligare och sannare mot mig själv. Ett roligare och mer njutbart sätt att leva. Inte längre bara överleva. Är så tacksam mot mig själv för att jag jobbat mig genom väggen och ut på andra sidan. Är tacksam för all professionell hjälp jag fått. Tacksam för min sambos eviga stöd.

Tacksam för att jag känner igen mig själv igen. Den utåtriktade och sociala tjejen som varit gömd ett tag. Den roliga, omtyckta och enkla sidan hos mig själv. Nu med ett annat djup, mer empati och visdom. Men samtidigt densamma glada och trevliga. Jag älskar mig själv! Jag är fantastisk!