Jag vet inte vart jag står. Vet inte vad jag tror. Jag tror på det kyrkan gör och står för, men kanske inte nödvändigtvis en Gud. Jag tror på andlighet och själen. Jag tror på en djupare mening. Jag tror på naturens läkande kraft. Och jag vill inte tro att allt blir svart och slut när vi dör.

Men en gubbe uppe på ett moln som skapat allt och bestämmer allas öde? En gubbe som har makt att skicka en till helvetet eller släppa in en i himmelen. Hur ska alla ens få plats? Människan kommer aldrig få veta vad som händer efter döden. Personligen tror jag faktiskt att själen vandrar vidare men inte kroppen. Jag tror att jag kommer få återse farmor och att jag kommer få träffa morfar för första gången. Jag tror på en ljus plats, tillsammans med nära och kära, en lugn och fridfull plats att vila och vara på. Allting kommer bli klart och saker som varit obegripliga (som att universum aldrig tar slut) känns plötsligt självklara.

Då är frågan. Är det här kristendom? Kan man få tro tillsammans, fast på sitt eget sätt? Kan jag se Gud som en stor kraft, ett ljus, det andliga? Som det som genomsyrar allt och ger det en slutlig mening? Som det goda?

Var uppe med bebisen vid 3 och sedan vid 7. Hade lite svårt att somna redan igårkväll och ännu lite svårare vid 3. Nu vid 7 omöjligt. Egentligen gör de kanske inte så mycket. Jag har fått hyfsat många sömntimmar. Kanske behöver jag inte stressa upp mig av rädsla för en förstörd dag. Blir jag trött så blir jag trött. Orkar jag inte med besök så orkar jag inte med besök. Sambon är ledig så det finns faktiskt inga verkliga krav.

Det som snurrar är tankarna från igår om att gå med i kyrkan igen eller inte. Det och bebisens smågnällande. Har han ont i magen? Är det bytet av ersättning? Är det avslutet av semperdroppar? Är det bara en slump?

Nåväl. Tidig uppgång betyder mer tid innan besöket. Tid för återhämtning. Och fixande.

Som barn sprang jag tryggt runt i kyrkans alla skrymslen och vrår. Det var öppna förskolan, barnkör och så småningom ungdomsgård och konfirmation. Det har varit julotta, julkonsert, skolavslutningar, familjegudstjänster, begravningar, dop och bröllop. Kyrkan var ett arv, traditioner och en trygghet. När jag var liten trodde jag på Gud.

Sen hände något. På gymnasiet läste jag om hur saker och ting fungerade och plötsligt gick hela världen att förklara. Det fanns inte längre plats för tro och inte heller behov av det. Jag kom på mig själv med att tro att det blir svart när man dör. En hemsk och ensam tanke. Ingenting spelar någon roll. En dag dör vi alla och då är det slut. Punkt.

Idag står jag här med ett barn på armen och minns allt det kyrkan gav mig som barn. Jag står också här på andra sidan av svår sjukdom och långvarig barnlöshet. Jag tog mig genom. Jag är påväg att bli frisk och jag har fått mitt längtansbarn. Två mirakel. Under sista åren har jag blivit smärtsamt medveten om att vi människor inte är robotar. Jag har en själ. Andlighet finns. Naturen är för detaljrik och vacker. Godhet. Karma. Tecken och mirakel. Jag har sett allt så tydligt. Och den där dagen vid jul för två år sedan när jag satt i kyrkan och förhandlade med Gud. Låter du mig bli gravid nu går jag med i kyrkan igen. Jag blev inte gravid den gången. Såhär i efterhand är jag tacksam för det. Tacksam för att jag hade så mycket att lära och förstå innan han kom. Han kom vid exakt rätt tid. Han kom till slut. Min son. Jag fick kanske inte det jag ville, men väl det jag behövde.

Nu, nu står kyrkan med utsträckt hand. På gångavstånd från huset har de öppna förskola och andra aktiviteter för bebisar och barn. Erbjuder återigen trygghet och gemenskap. Beredd att förlåta mina år av frånvaro. Ser hur pensionärerna säger hej då och tack för grötlunchen när jag och bebisen knatar in på barnverksamheten. Tänker på hur stämningsfullt det vore att gifta sig i kyrkan. Tänker på all medmänsklighet de visar i kristider. På ålderns höst och som nu när man är föräldraledig. Tänker på kultur och arv. Vackra byggnader. Fina värden. Tid, i ett stressat samhälle. Personal i överflöd, i ett effektiviserat samhälle.

Tänker att jag vill gå med. Tänker att jag vill döpa min son och visa honom den här världen.

Så har vi nu både fotat och beställt julkort! Dessutom har jag fixat alla julklappar och bebisens kläder för julafton är inköpta. Bara sådär! Jag som varit så stressad och pressad. Så löste allt sig på bara några dagar! Förr matade jag på och gjorde saker i rasande takt. Nu måste jag vila först och ibland emellan. Under vilotider stressar jag upp mig. Jag kan sluta med det. Bara jag får min vila och återhämtning så är jag stark. Stark och klarar massor! Jag är inte längre sådär sjuk och slutkörd som jag var förut.

Idag är återigen en bra dag. Det är gott om sådana nu för tiden! Jag och bebisen har varit på öppna förskolan och gjort gipsavtryck. Kanske blir det en julklapp till mormor! Bebisen var helt slut och somnade fint i vagnen på vägen hem. Han gör oftast det efter att vi varit iväg. Vi gillar verkligen öppna förskolan båda två!

Imorn väntar mer roligheter när en bebisfamilj kommer hit och fikar. Jag verkligen älskar bebisaktiviteter! Äntligen får jag frossa i dem.

Insåg att jag egentligen är tacksam för julstressen. Jag har en egen liten familj att köpa julklappar till, jag har en ljuvlig bebis att ta julkort på, vi har lyxproblemet att ha både föräldrar och svärföräldrar att fira jul med, jag har en underbar sjukgymnast att köpa julblomma till, vi har efter flera års längtan fått vårt lilla provrörsbarn och har lyckan att skicka julkort till fertilitetskliniken, jag har skaffat nya mammavänner att träffa. Osv. Det gäller att se saker för vad de är och att inte omvandla dem till stress!

Bläddrar i bloggen och ser hur jag våndats över sömn. Tänker på nattens 7,5 ostörd skön sömn och blir så tacksam. Att få sova. Att kunna somna och somna om. Att tycka det är skönt att få gå och lägga sig. Att vilja ligga kvar på morgonen. Så härligt!

Framstegen sker så stegvis att jag ibland missar dem. Ser utmaningarna framför mig och missar att glädjas åt de som ligger bakom mig. De jag redan klarat av! Starka jag. Det kommer bli bra allting! En liten bit i taget, sakta framåt mot ett friskt liv. Heja heja!

Hur kan en familj på 3 röra till så mycket? Vart kommer alla saker, all disk och all tvätt ifrån? Hur kan köksgolvet vara kladdigt varje kväll?

Jag skulle behöva lägga flera timmar om dagen för att hålla huset i schack. Vet inte om jag orkar eller vill. Alternativet är ett rörigt förfall där inget går att hitta och där ingen har rena kläder att ta på sig. Nä, det är värt lite plock. Är deprimerande att bo i en röra, men jag får akta mig för att plocka för mycket. Pedanteri funkar inte med en bebis i familjen! Energin behöver räcka åt roliga saker också.

Nu är familjen ute på promenad. Jag andas i tystnaden.