Sunda Sara

Alla inlägg under december 2014

Av Sara - 20 december 2014 14:22

Min ljuvliga bebis sover bredvid mig. Hans tjocka bebislår kikar fram under täcket han halvt sparkat av. Han vaknade till, men blev lugn av att hålla om mitt livfinger. Somnade om igen. Jag är förlorad. Hör hans snufsande i sömnen och tittar på lilla handen. Just nu är han min. Min bebis. Mitt allt. Mina moderskänslor och min beskyddarinstinkt vet inga gränser. En dag kommer han vara en vuxen man, kanske med fru och egna barn. Han är bara ett lån. Hans bebistid tillhör oss, men en dag måste jag släppa honom fri. Han är såklart sin egen även nu och jag kommer göra allt i min makt för att han ska bli trygg och självständig. Stå på egna ben. Men just nu är han mitt ansvar, just nu är han min baby. Det käraste jag har.

ANNONS
Av Sara - 19 december 2014 22:45

Jag är så jäkla glad ikväll! Har haft en rolig dag med besök av en annan bebis med mamma. Insett att vi är väldigt lika. Liknande erfarenheter. Vi förstår varandra. Samtalsämnena går i varandra, hinner knappt klart med ett ämne innan nästa tränger sig in. Hur kan det finnas så mycket att säga. Om allt. Mammarollen, bebisarnas magar och mat, papporna, jul, svärföräldrar, prestationskrav, tävlingssinne, svår sjukdom, föräldrar, jobb och renovering. Salig mix. Ärlighet. Öppenhet. Sårbarhet. Igenkänning. Förtroende. Vänskap? Vi har kommit varandra väldigt nära på några få veckor. Vet mycket som är privat och gömt. Och bebisarna. De har upptäckt varandra och blir glada av stimulering och lek.

Glädje i att ha hittat en vän. En vän som respekterar och i många fall förstår min resa. Glädje i att få leva. Ha möjligheten att hitta på saker med bebisen. Träffa nya vänner. Klara ha nytt folk hemma i huset. Ta emot dem osminkad utan hembakat bröd och liksom duga ändå. Räcka till. Bli omtyckt för den jag är. Glädjen över att bebisen äntligen är här. Över min fina sambo. Över livet och den stjärnklara himmelen. Det faktum att jag såg himlens stjärnor och det stora i det, trots promenad med både bebisar och en pratande mamma. Jag älskar mitt liv. Jag är tacksam över mitt liv.

ANNONS
Av Sara - 18 december 2014 14:24

Som fd utbränd har jag blivit alltför väl bekant med kroppens varningslampor. Förr ignorerade jag dem. Huvudvärk har väl alla ibland? Likaså stela och ömma axlar. Måste vara all tid framför datorn? Nä, ta två alvedon och lägg i en växel till.

Jag har nu äntligen lärt mig respektera kroppen. Mina alldeles egna varningssignaler som jag nu och i framtiden behöver vara vaksam på. För att må bra. För att inte bli sjuk igen. För att kunna finnas där för min son. Alla har olika signaler, det här är mina:

1) Stel och ont i axlarna. Det här är ofta den tidigaste signalen. När jag är stressad och pressad drar jag upp axlarna och spänner mig. Någon form av försvarsställning antar jag. Säkert andvändbart på stenåldern, men nu resulterar det bara i smärta.

2) Huvudvärk. Inte så vanlig längre, eftersom jag ser till att vila och återhämta mig innan de spända axlarna leder till spänningshuvudvärk.

3) Varm och eksemig. Det är fascinerande hur eksemen blommar upp när jag känner krav eller när allt rullar på för fort. Det här är också ett symptom som kommer snabbt. Lugnar jag med mig tonar de snabbt bort igen. Kör jag på blir de djävulska. Det här är väldigt smart av kroppen. För hur mycket jag än vill köra på och blunda för kroppens behov av vila, så är det inte kul att gå ut bland folk med igensvullna ögon. En kille på jobbet tog mig åt sidan en gång och frågade om min sambo var våldsam...

4) Sömnstörningar. Vaknar vid tre med snurrande tankar. Ligger vaken i timmar, trött men utan att kunna somna. Det här är ett allvarligt symptom. Bromsar jag inte här startar en väldigt negativ spiral. För att återhämta mig behöver jag sömn, men för att kunna sova behöver jag återhämta mig. Det här behöver brytas snabbt!

5) Ångest och svarta tankar. När allt känns omöjligt. När problemen är många och lösningarna obefintliga. När allt känns som krav och måsten. När otillräckligheten äter upp mig. När jag inte längre vill leva. Det här är ett sent symptom. När jag kommer hit är det handbromsen som gäller på riktigt. Det är fruktansvärt att vara i detta mörker.

Av Sara - 18 december 2014 08:45

Tankarna far hit och dit. Påbörjar något för att direkt hoppa till nästa tanke mitt i. Stort och smått blandas. Saker som hänt, sagts, lästs och gjorts. I en salig blandning. Jag var vaken inatt med dessa tankar, men tack och lov ångestfri. Tror det kallas hjärnstress? Jag har fått lite mycket intryck på slutet. Behöver få bearbeta dem i lugn och ro. Inte tillföra nytt. Idag är sambon ledig, ska försöka tänka mig för och vila hjärnan idag. Bara vara hemma och pyssla.

Av Sara - 17 december 2014 11:49

Tänker ni på barnens bästa i jul?

Jag är vuxen nu. Har egen familj. Ändå slits jag itu av dåligt samvete. Firar hos mamma iår, igen. Pappa kommer kanske sitta själv. Pappa som jag för övrigt har dålig kontakt med. Pappa som jag saknat hela min uppväxt samtidigt som jag alltid varit mammig.

Mitt inre barn gråter. Gråter av hur fel allt känns. Minns alla julaftnar som firats hos styvfarmor och styvfarfar. Hur utanför jag kände mig. Hur jag gjorde allt för att minimera det faktum att vi inte var en kärnfamilj. Låtsas att mina syskon var helsyskon. Varit smärtsamt medveten om att det var deras kusiner men inte mina. Hur alla ojade sig över att styvfarmor köpt så fint till mig också, fast jag inte var deras biologiska barnbarn. Hur jag till och med bytte till min styvpappas efternamn, eftersom jag ville heta samma som mamma. Eftersom jag ville att vi skulle vara en vanlig familj. Hur ofantligt utanför jag kände mig. Allt mer skar jag bort pappa. Allt mer ont gjorde det. Mamma har alltid stolt sagt att hon inte pratat skit om pappa. Det hon missar är att hon istället nedvärderar allt det han står för och är. För att inte tala om alla gånger hon sagt att min styvpappa är så snäll och rättvis mot mig med, att mina syskon är som helsyskon osv. Det var en tung börda att lägga på ett barn, när det är de vuxna som rört till det.

Mitt inre barn gråter och jag är äntligen vuxen nog att hålla om och trösta. Borsta av hennes knän, släppa ut håret som mamma lurat i henne måste vara ordentligt uppsatt jämt. Tar henne i handen och slår andra näven i bordet. Nu får det fan vara nog! Nu får mamma och pappa skärpa sig båda två. Nu får mamma ta sitt mammiga barn och åka till hennes pappa en stund på julaftons förmiddag. Kanske kunde vi träffats hos farmor på neutral mark? Pappa får också anstränga sig mer. Hur vore det om han köpte med gott fika, en ny leksak och kom hem till mamma för att träffa mig? Kära mamma och pappa, kunde ni inte bitit ihop för min skull dessa förmiddagar? Låtit mig bli trygg med pappa också i lugn och ro. Kanske kunde jag och mamma åkt till pappa också. Kanske kunde de någon gång gått på föräldramöten ihop? Fotbollsmatcher? Varför tvingade ni mig välja? Varför accepterade ni mitt val: mamma. Jag har alltid älskat er båda lika mycket. Har alltid behövt er båda lika mycket.

Så till dig som separerat med barn. Ser du till barnets bästa? På riktigt? Eller får de stressa runt på flera stopp på jul för att göra alla föräldrar nöjda? Kanske firar de vartannat år och har en klump i magen över hur den andre föräldern mår? Kan ni samsas denna högtid som faktiskt är barnens högtid? Jag lovar, det barnen önskar sig allra mest är inte dyra julklappar. Det är att slippa klumpen i magen.

Förresten ska jag ta mitt inre barn i handen och ändra tillbaka mitt efternamn. Jag ska ta med min bebis och låta honom få det efternamnet också. Jag är jag. Jag duger som jag är. Jag är inte längre rädd att vara utanför.

Av Sara - 16 december 2014 22:55

Fick ställa in dagens planer till förmån för vila och återhämtning. Känner nu efteråt att det var rätt beslut att inte pressa mig. Jag måste sluta lägga i en högre växel när jag är trött och istället bryta för vila. Jag vill inte att livet ska gå i 120. Jag vill ha tid att njuta och andas. Återhämtning är skönt och inget straff. Det är okej att göra ingenting. Även om det nu är svårt med bebis att göra ingenting. Men bara det att ligga bredvid och titta på när han leker, istället för att vika tvätt eller annat. Istället för att fippla med telefonen.

En vilodag är över och jag har bestämt mig för att ringa pappa imorn och föreslå några datum att ses. Har också bestämt mig för att sambon och sonen får åka själva till svärföräldrarna och julfira i förväg.

I januari trappar jag upp till 75% föräldraledig. Det blir lite längre dagar med min skatt. Hoppas det kommer funka! Känns helt okej själsligt, ekonomiskt och för självförtroendet. 75% är inte illa. Håll en tumme eller två för mig?

Av Sara - 16 december 2014 17:51

Jag kan inte vara överallt på julafton. Jag är deltidssjukskriven. Vi kommer fira julafton hos mamma. Jag orkar inte med fler besök än så under den resan. Vägrar få bakslag i utmattningen för pappas skull. Han får komma hit och hälsa på några dagar senare när jag vilat.

Orkar inte ringa honom nu. Gör det imorn efter mer sömn och promenad. Det viktiga nu är att jag mår bra och blir frisk. Att min son och sambo mår bra. Pappas eventuella besvikelse får han själv hantera.

Av Sara - 16 december 2014 17:10

Det knyter sig i magen. Två missade samtal. Vi har inte setts på över ett halvår. Han har inte träffat mitt barn sedan i maj. Hans första och enda barnbarn. Nu hör han av sig veckan innan jul. Det dåliga samvetet kommer över mig. Helt obefogat. Han ha missat i princip hela min uppväxt. Varit en usel pappa. Värdelös morfar. Ändå. Känner fortfarande hans tunga besvikelse, ska du fira hos mamma igen? Dåligt samvete över att han är så ensam. Dåligt rustad för att vara både man och far. Två separationer. Ett barn med vardera. Dålig kontakt med båda barnen. Nu även barnbarnet.

Hur kommer det sig att han tar sig rätten att vara dålig pappa, men sen ger mig dåligt samvete när jag inte vill spela kärleksfull dotter. Jag och pappa är bara bekanta. Någon förälder är han inte. Jul firas med dem som står nära. Inte bekanta. Även om de råkar vara ens pappa.

I och med utmattningen orkar jag inte hur mycket som helst. Kan inte resa runt till svärföräldrar, mamman OCH pappa vid jul. Jag klarae inte det. Vill inte det. Fan.

Presentation

Livet kan aldrig bli som förut efter en utmattningsdepression, men visst borde det kunna bli bra ändå? Här kommer jag skriva om min väg mot balans och ett meningsfullt liv! Fröken duktig får stiga åt sidan och ge plats åt mig själv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6
7
8 9 10 11
12
13 14
15
16 17 18 19 20 21
22
23
24 25 26
27
28
29 30 31
<<< December 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Sunda Sara med Blogkeen
Följ Sunda Sara med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se