Känns som någon lagt bomull i min hjärna. Eller att en dimma sänkt sig runt mig. Antar att det är förkylningen i kombination med dålig sömn två nätter. Jag går liksom runt och väntar på att vakna. Komma tillbaka till verkligheten. Dimman är obehagligt lik känslan när jag är depressiv. Den där overklighetskänslan som kommer med. Hoppas den lättar snart.

Fem dagar över tiden... Men tja, jag tog ett test i förrgår som var vrålnegativt. Ni som varit i karusellen av IVF vet vad jag menar. Det fanns inte ens en ynka antydan till två streck, utan endast ett jävligt svagt minus. Trodde tester skulle få graviditet ur skallen på mig. Men alltså mensen har fortfarande inte kommit och jag börjar bli sugen på att testa igen. Med morgonurin den här gången. Men testen är slut. Känns dumt att gå och köpa, bars för att få ett minus. Jag trodde jag stod över sånt där nu. Vi har ju fått vårt längtansbarn och vill egentligen inte ha syskon än. Men åh, tänk känslan av att lyckas själva. Utan läkare och sprutor.

Innan återfallet skrev jag mycket om att jag aldrig kom ifrån. Att jag hela tiden var med bebisen. Även när sambon hade honom var jag hemma. Enda gången jag var själv var när de tog en promenad. Jag var lite besatt av vila. Nu i efterhand inser jag att jag behöver aktivitet och att få leva. Komma ut ur huset. Vara i andras värld.

Sedan upptrappningen har jag inte känt dessa inlåsta känslor. Tack vare öppna förskolan, fika med kompis osv. Jag behöver alltså aktivitet också. Inte bara vila. Vilan är viktig. Jag märker att jag mår bra av att vara själv i huset. Ensam i tystnaden. Oj vad jag tankar energi då. Och att ta promenad ensam, låsa in mig i badrummet längre stunder. Det fyller också på. Även mammor behöver egentid.

Behov: egentid, aktivitet, socialt utbyte

Och såklart det mest självklara. Jag behöver tid med min underbara familj <3 Det tankar mig också med energi. När bebisen skrattar, när bebisen kramar om mig och börjar äta på min haka med ett mmmm-ljud samtidigt, när sambon säger att han älskar mig, när sambon håller om. Mina pojkar ger mig massa energi.

Och motpolen mot aktivitet. Vila. Ibland mår både jag och bebisen bäst av att ta det lugnt hemma. Det är okej det med. Människan är en komplicerad varelse.

Mitt nya ledord är balans. Jag vill ha egentid och familjetid, aktivitet och vila, göra ryck och återhämta mig, träffa folk och ta det lugnt hemma. Det ena ger energi och förutsättning för det andra.

Kroppen är ömtålig, skör och känslig. Överansträngning. Behöver vila. Lätt feber, huvudvärk och rinnande näsa. Förkyld och utbränd. Yaj.

Bebisen är gnällig. Förkylningen håller på att bryta ut på honom också. Märker att han är pappig. Det är bra att de två knyter starka band. Lustigt bara att han endera är mammig eller pappig. Det är som om han bara har plats för en av oss överst på listan. Tar inte åt mig. Vet att den som omvårdar han mest blir favvon. Innan sjukskrivningen var det jag. Nu pappan. Kanske jag igen ju mer pappan jobbar?

Bebis, pappa och svärföräldrar är på promenad och jag får en tyst stund i huset. Jag behöver det verkligen.

Jag tog mig genom dagen. Fy satan vad dåligt vi sov inatt. Bebis vaknade titt som tätt och till slut kunde jag inte somna om. Dessutom bröt en förkylning ut. Kanske pga den dåliga nattsömnen?

När sambon gick till jobbet imorse visste jag inte om jag skulle klara dagen. Klara ta hand om bebisen. Men det gick! Jag klarar mer än jag tror. Jag har återfått reservbatteriet igen. Viktigt nu att komma ihåg att återhämta mig. Stress och överbelastning är inte farligt så länge man är noga med återhämtningen.

I vilket fall klarade jag dagen utan att gå ner i mörka tankar. Tog en timme för mig själv när sambon kom hem. Välbehövligt. Har varit trött ikväll, men ändå mått okej. Min och bebis promenad tidigare idag gjorde också susen.

Heja mig!

Huvudvärk, törst och ömmande bröst. Hann tänka tanken, det känns som om mjölk rinner till. Igår sov jag eller snarare slumrade flera gånger trots bra nattsömn.

Gick raka vägen hem och kollade almemackan. Mensen är två dagar sen. Herregud. Tänk om jag är gravid. Väldigt blandade känslor virvlar runt. Glädjen är störst. Ett barn är en gåva, en stor gåva inte alla förunnat. Vår lilla son fick vi kämpa för i tre år. Utredningar, behandlingar och nederlag. Tänk att slippa allt det och ändå få ett syskon. Rädslan är också stor. Hur sjuk skulle det göra mig att gå igenom ytterligare en graviditet, förlossning och första tid med bebis. Samtidigt som jag har sonen att ta hand om. Skulle det förlänga sjukförloppet. Skulle jag kanske göra mig själv så sjuk att jag inte blir frisk igen. Och hur ska det gå till rent praktiskt och ekonomiskt. Bli sjukskriven igen. Får jag verkligen belasta det allmänna såhär. Finns inte ett eget ansvar att se till att inte bli gravid när man är på gränsen så som jag är. Min kurator kommer inte bli nöjd. Hon struntar nog i det allmänna men tänker på mig.

Samtidigt. Det är antagligen falskt alarm. Jag vet hur ologisk kroppen kan vara. Vet att signaler inte betytt något förut. Vet att vi har svårt att bli gravida. Någonstans innerst inne känner jag att det skulle vara för enkelt. Bli gravid bara sådär. Oplanerat. Det är sånt som bara händer andra. På gott och ont kommer vi antagligen få gå igenom ivfträsket igen.

NÄR mensen kommer är det jag som fixar preventivmedel! Jag vill inte gå runt och fundera på det här varje månsdsslut.