Sunda Sara

Alla inlägg den 10 november 2014

Av Sara - 10 november 2014 15:30

Naturen. Kärleken. Vänskap. Det som egentligen är viktigt men så lätt att glömma av när man är inne i ekorrhjulet. 
 
Det dåliga samvetet över all konsumtion, all miljöförstöring och växthuseffekten. Vetskapen om att mina handlingar i det stora hela är betydelselösa, men att det ändå är viktigt att göra bra val. Om vi alla gör dem kanske våra barnbarnsbarn har en chans trots allt. 
 
Balansen av att vara i människans påhittade värd med pengar och karriär, men ändå stå stabilt i vad som egentligen är viktigt. Inte dras med i senaste inredningstrenderna, modet eller grannens livsstil. Visa bebisen att människans värld kan vara spännande och rolig, men att återhämtning, vila och läkning inte finns att hämta där. Den finns i familj, vänner och natur. 
 
Sambon påpekar försiktigt att förr när vi inte levde i konsumtionssamhälle så härjade sjukdomar, barn svalt ihjäl och någon förlossningsvård fanns inte. Det var inte bättre förr. Iaf inte på alla sätt. Såklart har han rätt. Det är inte svart eller vitt. 
 
Men kanske går det att leva lagom? Tänka till innan man konsumerar? Inte jobba mer än vad man behöver för att ha råd med det viktiga? Köpa ekologiskt och rättvisemärkt så långt det går och vi har råd. Uppfostra sonen till att respektera både natur och andra människor. 

Av Sara - 10 november 2014 15:30

Jippi! Äntligen dags att gå vidare från heltidssjukskrivningen. Känns rätt och bra 😊 Jag är dock medveten om att jag måste vara försiktig och tänka mig för. Vara noga med balansen. Tänka till och inte bara köra på. 
 
Så, prio ett är att klara ta hand om bebisen. Inte göra hushållssysslor eller annat. Kanske åka till öppna förskola eller dylikt, men inte planera in saker utöver dessa bebistimmar. I övrigt se till att få egentid, ta ensamma promenader, göra BK och avslappningsövningar, bada, känna efter, tänka hela tankar, vila, gå undan, skicka ut familjen så jag får vara själv, dricka the. Träffa sjukgymnasten. 
 
Prio 2, om jag lyckas få balans och allt känns bra. Boka massage-som jag längtar! Planera in spa med sambon. Träffa en utvald vän. Och börja göra hushållssysslor. Dock inte på bebistiden. Bebistiden= mitt jobb. Hushållet sköter jag och sambon ihop (efter förmåga) på vår lediga/gemensamma tid!
 
Uhhh, nu blev jag lite pirrig och nervös inför nästa vecka! Men det kommer gå bra. Jag har ju trots allt haft bebisen själv heltid flera månader. Nu ska jag göra om, göra annorlunda och inte döma mig själv för hårt om jag svackar igen. Punkt.

Av Sara - 10 november 2014 15:30

Fördelar: närmare, enklare att ta sig dit, slippa åka buss och lägga tid på det, eventuell samordning med BVC (och mvc i en önskad framtid)
Nackdelar: måste byta sjukgymnast
 
Likvärdigt: ny läkare på båda ställen
 
Nej det är inte värt det. Min sjukgymnast är jättebra. Hon och kuratorn är mina livlinor upp ur sjukdomen, det är värt att åka längre och att det tar lite tid att transportera sig. Kanske kan jag bra dagar se bussen som egentid. Lyssna på musik eller avslappning eller kanske skriva här. 
 
Så får det bli.

Av Sara - 10 november 2014 15:30

Hon är bra. Väldigt bra. Lugn. Lyhörd. Snäll. Hjälpsam. Varm. Okritisk. Ser mig. Tar mig på allvar. Möter mig med empati.
 
Vi pratade om att läkaren ska sluta och min oro över att träffa en ny läkare. Mina tankar på att eventuellt byta vårdcentral.  Hon hjälper mig kolla hur vårdcentralen närmast mig är. Hon känner en sjukgymnast som jobbat där. Men alltså, med tanke på hur bra hon är är det nog inte värt det. För jag måste byta både läkare och sjukgymnast i så fall. 
 
Vi pratade också om min motvilja mot medicin och att det finns olika sätt att ta sig upp från utbrändhet. På samma sätt som att det finns olika sätt att hamna i det. Olika nivå av mottaglighet för terapi och även medicin. Hur ovilja mot medicin kan göra att den faktiskt inte hjälper. Att biverkningarna upplevs värre än de skulle behöva göra. 
 
Hon är varsam. Väljer orden väl. Stressar inte. Lyssnar klart och pratar klart.
 
Vi pratade även om övningarna hos henne. Att jag inte ska sätta krav på dem. Inte att jag ska klara viss tid utan störande tankar. Inte att jag ska göra viss länge och kanske inte heller varje dag. Fundera istället på vad jag vill ha ut av det. Vissa gör det regelbundet för att slippa de värsta topparna av ångest, bli mer jämna. Förebyggande. Andra tar till det när topparna kommer, för att bryta ångesten. Jag behöver hitta mitt eget sätt och mitt eget användningsområde. Man kan ha det till att känna efter hur kroppen känns, om där finns signaler som tyder på stress eller annat dåligt mående. Eller använda det till att ta ett steg bakåt, backa undan känslor och kunna resonera med sig själv. Ta sig ur ältande. Stoppa snurret av problem och istället kanske se lösningar eller åtminstone inse att lösningar finns. Ibland kan där finnas problem som behöver tas itu med och därför fokuseras på. Ibland kanske man behöver lägga dem åt sidan och ta en paus. Ibland behöver man inse att det inte är egentliga problem. 
 
Nu: hem till familjen. Idag faller första snön för vintern och första snön i bebisens liv! 

Av Sara - 10 november 2014 15:30

Seg och mör i kroppen. Känns som att det tar hundra år att få fram frukost. Irriterad på sambon. Formulerar otrevliga snäsningar i huvudet men säger dem iaf inte högt. Snart ska jag till sjukgymnasten, undrar om det är det som skaver? Förra veckan blev jag medveten om hur tankarna far runt i huvudet. Det var supersvårt att fokusera på andningen. Kanske gör jag det hela till krav och prestation? Nu ska jag bli bäst på att meditera och jag ska lära mig snabbt? Så dumt i så fall. Meditation har inget med prestation att göra utan ska bara kännas skönt, avslappnande och härligt. Eller? Det är ett sätt att lyssna på kroppen och det är klart, det är inte alltid kroppen är nöjd och det kan ju vara läskigt att lyssna på och behöva inse. Men någon prestation ska det inte vara. Möjligen en ansträngning att nå mig själv. Men efter så många år av att ignorera kroppen behöver jag acceptera att det tar tid att lära mig lyssna. Och att det kanske är svårare vissa dagar än andra. Nu med läkarsamtal, fksamtal och planering av sambons jobb snurrande i luften är det väl inte så konstigt om det blir svårt att fokusera bara på andningen. Men skönt. Skönt för hjärnan de sekunder jag lyckas. 
 
Jag åker dit. Gör så gott jag kan för att ta hand om mig själv. Och kräver inte mer. Jag har fler tider hos sjukgymnasten inbokade. Det får ta den tid det tar.

Av Sara - 10 november 2014 15:30

Märker att mitt humör svajar till vid 16tiden när det börjar mörkna. Jag har svårt för mörkret. Kanske ännu mer nu när jag inte jobbar. Dagarna flyter ihop, jag har dålig tidsuppfattning och vet inte om klockan är 17 eller 23. Dags att sova eller inte. Eftersom jag inte gör så mycket på dagarna har jag inga rutiner till hjälp, arbetspass att slutföra, träning att vara trött efter. Jag går runt i ett energisamlande tillstånd av begränsning och lugn. Skulle vara skönt att få slita ut sig ordentligt fysiskt och bli skönt trött. Så som trötthet var förr. Innan kraschen. Men om jag tränar hårt nu blir kroppens respons en helt annan. Ångest, influensaliknande trötthet och irritation. Nu kom jag från ämnet. Jag har börjat äta D-vitaminer. Hoppas på effekt. I framtiden tänker jag boka en resa varje november till solen. Det tror jag skulle boosta mig inför vintern. 

Av Sara - 10 november 2014 15:30

Tog ett bad och slappnade av. Insåg rätt snabbt att jag är glad. Glad och stolt. Känner framtidstro. 
 
Jag är stolt att jag vågade sjukskriva mig och dra igång karusellen igen. Stolt att jag kämpade i motvind mot ångest, sömnproblem, trötthet och känslor av hopplöshet och uppgivenhet. Stolt att jag inte gav upp. Stolt att jag tog mig upp, att jag återvände till den ljusare tillvaron där det finns lösningar och hopp. Stolt över alla gånger jag tvingat mig själv ut och gå bort ångesten, tvingat mig själv slappna av fast det är jobbigt och obehagligt. Stolt över de gånger jag motvilligt öppnat upp och berättat om det mörka fula inom mig för sambo, kurator, läkare, fkassan och sjukgymnasten. Stolt bara över det enkla i att våga vara mig själv, som jag är med mina begränsningar och också mina styrkor. 
 
Men mest glad. Glad och tacksam över att få må bra igen. Glad över att få känna hopp.
 
Och jag är taggad. Taggad för att börja halvtid nästa vecka. Längtar faktiskt. Känner inte behov av att ha sambon hemma som stöd hela dagarna. Halva dagar känns också lite, men jag förstår att det är lite jag behöver. Att det är såhär det ska kännas. Yaj!

Av Sara - 10 november 2014 15:30
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  

Presentation

Livet kan aldrig bli som förut efter en utmattningsdepression, men visst borde det kunna bli bra ändå? Här kommer jag skriva om min väg mot balans och ett meningsfullt liv! Fröken duktig får stiga åt sidan och ge plats åt mig själv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7 8 9
10
11
12 13 14 15 16
17
18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28
29
30
<<<
November 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards